in Uncategorized

Att förstå Paradise Hotel med Hardt och Negri

Alexander D’Rosso vann förra årets säsong av dokusåpan Paradise Hotel. Han var också den första svensken som tog alla pokémons i Pokémon Go.

Uppenbarligen har D’Rosso en talang. En talang som är svårplacerad i den traditionella ekonomin och inte riktigt passar in i något politiskt system. Sovjet hade inte lyft fram honom som en mönsterarbetare. Amerikanska skolbarn kommer inte studera hans talang i klassrummen.

Men det D’Rosso gör, vad det nu är, är framgångsrikt. Och om vi förstår vad det är, får vi ett bättre grepp om hur vår ekonomi faktiskt fungerar.

Det är skillnad på kändisar och kändisar. Att ärva kändisskap och rikedom är bara att leva på andras arbete, som vilken företagsägare som helst. Men att arbeta sig till kändisskap betyder att många personer måste uppskatta eller vara intresserade av det du är bra på. Om leder till rikedom bygger inte den rikedomen på exploatering, utan säger något om vad vi kollektivt värderar. Att Zlatan är rik beror på att han är extremt skicklig på något som väldigt många människor är beredda att betala för att se. Detsamma gäller till exempel inte för prinsessan Madeleine.

Att bli framgångsrik genom att plocka pokémons och vinna dokusåpor är en lite mer diffus talang, men ändå något som bygger på den egna arbetsinsatsen. Antonio Negri och Michael Hardt beskriver en ny typ av arbete som “biopolitisk produktion” i boken Commonwealth. Det bygger på Foucaults idé om biopolitik, som inte är helt lättbegriplig. Jag kallar det hellre “reality work”. Här kommer en snabb och inte så exakt förklaring.

Reality work handlar om att skapa relationer och att skapa sig själv. D’Rosso arbetar säkert många timmar per vecka med att förbättra sin egen kropp. I Paradise Hotel behövde han jobba oavbrutet med att bygga upp rätt typer av relationer och nätverk för att komma vidare i tävlingen. En intressant sak med Paradise Hotel är nämligen att det handlar mer om att vara omtyckt och “tillföra något till gruppen” än att spela ut de andra. De som “spelar” för mycket röstas ut. Milleniegenerationens dokusåpor är mycket mer fokuserade på att bygga relationer, än äldre dokusåpor som Expedition Robinson.

Enligt Hardt och Negri är reality work centralt i den nya ekonomin, ungefär som industrialismen var central när Marx skrev Kapitalet på 1800-talet, även om den fortfarande var en ganska liten del av ekonomin. Och precis som proletariatet hade en speciell plats i industrialismen, är reality workers avgörande för den nätverksbaserade ekonomin.

Den goda nyheten är att, precis som proletärerna kunde ta över fabriker och driva dem själva, kan reality workers klara sig utan de traditionella ekonomiska strukturerna. Stämpelklockor, arbetstider, ja lönearbete över huvud taget begränsar bara deras arbete. Det är fortfarande andra som tjänar pengar på deras arbete, tv-stationer, tidningar mfl. Men ju mer de kan kontrollera sina egna kanaler, desto friare blir de. Den moderna reality workern kan skapa sig själv via Instagram eller Youtube och behöver inte gå vägen via dokusåpor, som för tio år sedan. Det skapar fortfarande vinster åt andra, men till sin natur spränger reality workers ramarna för traditionellt arbete, vilket gör dem mer och mer självständiga.

Write a Comment

Comment