in Political Strategy

Om Populistiska manifestet av Greider och Linderborg

Tack Göran Greider och Åsa Linderborg för det här initiativet för att starta en diskussion om vänsterpopulism i Sverige (även om förståelsen av rasism är provocerande oinitierad). Här kommer ett par teser till.

Vi måste förändra formerna för politiken, inte bara innehållet.

För att få folk att våga tro på politisk förändring och politiskt engagemang räcker det inte att fundera på vad vi har för krav och partiprogram, vi måste förändra hur vi gör politik. Corbyn och Sanders som ni tar upp kämpar för att förändra sina respektive partier och göra dem mer medlemsstyrda. De nya lokala partier som vunnit val i Reykjavik, Madrid och Barcelona efter den ekonomiska krisen har utvecklat nya former för utökad lokal demokrati och insyn i politiken, som ett direkt svar på folks ilska över de traditionella partiernas korruption och slutenhet. Storskaliga processer för medborgardeltagande genomförs just nu också Paris, Helsingfors och Taiwan.

Politik handlar om att vinna. Vi behöver studera och lära av progressiva politiska projekt som vunnit.

Jeremy Corbyn, Bernie Sanders, Podemos och Syriza är alla intressanta exempel på mer eller mindre framgångsrika vänsterpopulistiska kampanjer, men det är på stadsnivå i Spanien som vänsterpopulistiska rörelser faktiskt har vunnit. (Syriza vann valet men förlorade mot bankerna.)
Städerna Madrid, Barcelona, Valencia, A Coruña, Zaragoza och Cádiz styrs sedan ett par år av progressiva koalitioner av sociala rörelser. Totalt bor närmare 7 miljoner människor i de sex städerna. Vi har mycket att lära av hur de organiserar sig, vilka reformer de genomför och hur de lyckas utveckla den lokala demokratin. Omedelbara lärdomar är att de både har en stark lokal förankring och en förankring i aktiva sociala rörelser.

Vi behöver skapa ett nytt språk.

Högern är bra på att uppfinna nya ord: “näringsliv” (“näring “och “liv”… kom igen), “skattetryck”, “friskolor”, “utanförskap”. Vi behöver skapa nya ord och ett nytt språk för att beskriva de grundläggande konflikterna i samhället.

Vi behöver prata om vem vår fiende är.

Bernie Sanders är väldigt konsekvent i att kritisera “miljardärerna”. Han låter sig inte distraheras av Trumps olika skandaler och han hackar aldrig på de som röstade på Trump. Han fokuserar på den riktiga fienden (eller om du föredrar att kalla det motparten, antagonisten eller något annat snällare ord): alltså de vars intressen står i direkt motsats till reformerna han vill genomföra.
Podemos pratar om “la casta” – den ekonomiska och politiska eliten. Labour om “the few”.
Om folks liv är skit, men ingen pratar om vad det beror på, vems fel det är, eller vem som tjänar på det, kommer skulden lätt falla på svaga grupper som är inom synhåll.
En vänsterpopulistisk politik behöver, som Chantal Mouffe och Ernesto Laclau beskriver i Hegemony and socialist strategy, formulera en tydlig konflikt. Det innebär att skapa ett “vi och dom”, men att till skillnad från högerpopulismen göra det utifrån en verklig intressekonflikt. Och det innebär att synliggöra och benämna dem som vi kämpar emot.

Write a Comment

Comment