The Hegemony Triangle, Part II

The idea of isolated utopianism, reformism or revolution is an afterthought, which does not correspond to what we can learn from successful hegemonic projects.

The Hegemony Triangle

 There is a common misconception that these three corners are not compatible with each other. On the contrary, they very much need each other in order to succeed. A crude understanding of left-wing strategy would put revolutionary communism in the top corner, anarchism in the bottom left and reform oriented social democracy to the right. In reality that is never really the case. Although these different movements might express their views according to this, they have never fully succeeded without utilising at least two poles of the triangle. The “prefigurative politics” associated with anarchists might be sneered at by people inclined to political parties and strategies for taking power. But when was the taking of hegemonic power in a modern society not proceeded by the experimentation with new modes of production or decision making?

Taking power through exodus

The Russian revolution was the direct effect of the prefigurative politics of the Soviets, local democratic assemblies of workers and soldiers, which created a situation of dual power, and eventually constituted a more legitimate and stable power than the ruling regime.

The Paris Commune was preceded by various economic experiments and countless underground communist cafés, where socialists practised utopian thinking and decision making by debating visionary ideas (discussions of concrete political proposals like shorter hours or higher pay were banned, so the lectures and talks had to be about the creation of utopian socialism).

Although dogmatic socialists have often scorned these kind of initiatives, they are crucial at building the power base required to take the nexts steps towards the contest of power. Marx whines about the utopian tendency of the proletarians of Paris, without realising that what the workers are effectively doing is laying the foundation for the taking of power through the Commune twenty years later.

[The Parisian proletariat] partly throws itself upon doctrinaire experiments, “co-operative banking” and “labor exchange” schemes; in other words, movements, in which … it gives up the task of revolutionizing the old world with its own large collective weapons and on the contrary, seek to bring about its emancipation, behind the back of society, in private ways, within the narrow bounds of its own class conditions, and, consequently, inevitably fails.
The Eighteenth Brumaire of Louis Bonaparte, Karl Marx 1852

Likewise, the taking of power by Social Democracy in Sweden was not only preceded (and succeeded) by the transformation of existing institutions of power, but by vast initiatives of exodus from the dominating culture, economy, education and political practices of capitalism: “Peoples Parks” as alternative spaces for working class culture; the cooperative movement for creating a parallell economy of grocery stores, housing, insurance and so on; the Folk high schools and study groups for working class education; the Peoples Houses as arenas for popular political debating.

Revolutionary reformism

If we’re looking at the few examples of anarchist or explicitly utopian groups taking power, it was made possible by the long term institutionalising of radical ideas. The anarchists of Barcelona were organised in a dominant trade union. In recent times, the Zapatistas took years to establish themselves within the traditional existing structures of rural Chiapas before launching their attack on the state powers.

Likewise, the Kurds of Rojava, build their strength not only on utopian democratic experiments, but a combination of traditional structures and direct confrontations with the dominant powers in order to maintain their local autonomy.

…the most vital and creative revolutionary movements at the dawn of this new millennium – the Zapatistas of Chiapas, and Kurds of Rojava being only the most obvious examples – are those that simultaneously root themselves in a deep traditional past. Instead of imagining some primordial utopia, they can draw on a more mixed and complicated narrative.
How to change the course of human history, David Graeber and David Wengrow

Losing power

The losing of hegemony comes from insular tactics of a narrow minded focus on either exodus, reform or the taking of (or administration of) power.

The Soviet Union quickly got rid of their utopian side, by stripping to local assemblies of power and outlawing opposing political forces until it became a tragic mirroring of the Tzar regime.

For Swedish Social democracy the decline of hegemony happened gradually over a long time, by centralising the command of the movement and moving power from the many branches of exodus to the heart of the political party. To the point were the party stands isolated, and is merely able to administer a continuously diminishing position of power.

The paradox is that the more ties are cut to the exodus part of the movement, the more hegemony is lost. The ruling power becomes isolated and limited in it’s manoeuvring space until it is merely able to copy the actions of the previous powers under a new flag.

Maintaining hegemony

A strong hegemonic power needs to transcend to both bottom corners of the pyramid, by on the one hand facilitating the transformation of the dominant institutions of culture, jurisdiction and economy, and on the other hand nurture projects of the common, by handing more autonomy to the utopian side. In effect, this means strengthening your power by giving it away. This is what socialists back in the days would call the “withering away of the state”. We shouldn’t be surprised that this does not come easy. For it to happen, the two way interaction and reciprocity needs to be held intact by extensive pressure from below.

The Hegemony Triangle

The Hegemony Triangle

This is a remix and visualisation of Assembly by Hardt and Negri (Chapter 15) and Jonathan Matthew Smuckers writings on hegemony in Hegemony How-To.

Strategies for hegemony

To struggle against power is to build and wield a power of one’s own.

This is the coordinated formation of counterpowers and the real creation of a dualism of power, within and against the existing ruling system. We must cease viewing these three strategies as divergent and recognise their potential complementarity.


Withdrawing from the dominant institutions to create new social relations.

Squats, square occupations, social centers, worker coops, Zone A Défendre – ZAD.

  • + Ability to open broader social debates about democracy and equality.
  • + Experimentation and development of new institutions
  • + Generating desires for and posing an example of a new world
  • – The contradictions of also being a part of the larger dominant society.
  • – Functions at the moral level which can result in moralism and internal policing.
  • – Inability to transform the broader social order, lacks the means to engage the dominant institutions, let alone overthrow the ruling order

Antagonistic reform

Engaging the existing institutions to transform them from within, while seeking maximal strategic autonomy.

Working within or campaigning for the reform of dominant institutions like corporations, governments, media, popular culture or the legal system.

  • + Long term effects can be significant.
  • – You get lost in the institutions and they change you more than you change them.

Taking power

Taking power and creating the institutions of a new society.

  • + Directly transforms society.
  • – Requires a transformation of power.
  • – New regime might repeat the characteristics of the old.
  • – Limited by the power of global capital, nation states and media.


Both levels are interventions into the ground game upon which all social interactions operate. To reshape this ground is to re-pattern everything that happens upon it.

Symbolic contest

The contest of popular meanings, culture, framing and common sense. Winning popular support while delegitimising and ultimately isolating political opponents.

Institutional contest

The contest of leadership, organisational capacity and institutional power in an institutional ground game whose victory is tied to its capacity to consolidate victories

Om Populistiska manifestet av Greider och Linderborg

Tack Göran Greider och Åsa Linderborg för det här initiativet för att starta en diskussion om vänsterpopulism i Sverige (även om förståelsen av rasism är provocerande oinitierad). Här kommer ett par teser till.

Vi måste förändra formerna för politiken, inte bara innehållet.

För att få folk att våga tro på politisk förändring och politiskt engagemang räcker det inte att fundera på vad vi har för krav och partiprogram, vi måste förändra hur vi gör politik. Corbyn och Sanders som ni tar upp kämpar för att förändra sina respektive partier och göra dem mer medlemsstyrda. De nya lokala partier som vunnit val i Reykjavik, Madrid och Barcelona efter den ekonomiska krisen har utvecklat nya former för utökad lokal demokrati och insyn i politiken, som ett direkt svar på folks ilska över de traditionella partiernas korruption och slutenhet. Storskaliga processer för medborgardeltagande genomförs just nu också Paris, Helsingfors och Taiwan.

Politik handlar om att vinna. Vi behöver studera och lära av progressiva politiska projekt som vunnit.

Jeremy Corbyn, Bernie Sanders, Podemos och Syriza är alla intressanta exempel på mer eller mindre framgångsrika vänsterpopulistiska kampanjer, men det är på stadsnivå i Spanien som vänsterpopulistiska rörelser faktiskt har vunnit. (Syriza vann valet men förlorade mot bankerna.)
Städerna Madrid, Barcelona, Valencia, A Coruña, Zaragoza och Cádiz styrs sedan ett par år av progressiva koalitioner av sociala rörelser. Totalt bor närmare 7 miljoner människor i de sex städerna. Vi har mycket att lära av hur de organiserar sig, vilka reformer de genomför och hur de lyckas utveckla den lokala demokratin. Omedelbara lärdomar är att de både har en stark lokal förankring och en förankring i aktiva sociala rörelser.

Vi behöver skapa ett nytt språk.

Högern är bra på att uppfinna nya ord: “näringsliv” (“näring “och “liv”… kom igen), “skattetryck”, “friskolor”, “utanförskap”. Vi behöver skapa nya ord och ett nytt språk för att beskriva de grundläggande konflikterna i samhället.

Vi behöver prata om vem vår fiende är.

Bernie Sanders är väldigt konsekvent i att kritisera “miljardärerna”. Han låter sig inte distraheras av Trumps olika skandaler och han hackar aldrig på de som röstade på Trump. Han fokuserar på den riktiga fienden (eller om du föredrar att kalla det motparten, antagonisten eller något annat snällare ord): alltså de vars intressen står i direkt motsats till reformerna han vill genomföra.
Podemos pratar om “la casta” – den ekonomiska och politiska eliten. Labour om “the few”.
Om folks liv är skit, men ingen pratar om vad det beror på, vems fel det är, eller vem som tjänar på det, kommer skulden lätt falla på svaga grupper som är inom synhåll.
En vänsterpopulistisk politik behöver, som Chantal Mouffe och Ernesto Laclau beskriver i Hegemony and socialist strategy, formulera en tydlig konflikt. Det innebär att skapa ett “vi och dom”, men att till skillnad från högerpopulismen göra det utifrån en verklig intressekonflikt. Och det innebär att synliggöra och benämna dem som vi kämpar emot.

Sluta deppa!

Ända sedan Sverigedemokraterna gick in på den politiska scenen på allvar för fyra år sedan har det legat som en blöt filt av pessimism över progressiva människor i Sverige.

Inspirerande internationella händelser de senaste fyra åren har gått folk förbi, som Syrizas (tillfälliga) framgångar, Nuit Debout i Frankrike, Bernie Sanders-kampanjen och de växande rörelserna i USA mot rasism och för demokratisk socialism, Podemos framväxt i Spanien, de lokala progressiva partierna som tagit makten i och börjat omforma Madrid och Barcelona, Jeremy Corbyn’s gräsrotsrevolution inom Labour-partiet i Storbritannien.

Allt det här har bleknat inför den kollektiva självrannsakan som skett i Sverige: “Hur kunde vi bli som Danmark!” Det finns så klart en välgrundad rädsla som spelar in, men för många av oss i vänstern tror jag att det också handlar om en rubbad självbild. Så länge jag varit aktiv har det funnits ett starkt drag av självgodhet och förtäckt nationalism i den svenska vänstern. Vi var mot svensk vapenexport, inte internationell vapenhandel; vi var mot Öresundsbron (vem gillar Danmark, amiright?); vi var mot att Sverige skulle gå med i EU, inte för att reformera eller ersätta EU; vi var mot svenskt NATO-medlemskap, inte för ett avskaffande av NATO.

Men nu står vi där lika smutsiga, eller kanske ännu värre, än våra europeiska grannar. Vi har ett skenande problem med högerextremism som vi uppenbarligen inte kan lösa på egen hand, med våra vanliga svenska metoder, rörelser eller partier.

Det är dags för två saker:

  1. Sluta deppa! Som politiska organisatörer och aktivister måste vi kunna visa på vägar framåt och positiva exempel på samhällsförändring.
  2. Sluta med navelskåderiet! Sverige är en del av västvärlden, och västvärlden har stora problem med högerextremism just nu. Men det finns också positiva exempel, som de som jag nämnde innan, på progressiva politiska kampanjer som lyckats vända trenden och samtidigt utmana nyliberalismen och utveckla demokratin.

Inspiration from the past

…the most vital and creative revolutionary movements at the dawn of this new millennium – the Zapatistas of Chiapas, and Kurds of Rojava being only the most obvious examples – are those that simultaneously root themselves in a deep traditional past. Instead of imagining some primordial utopia, they can draw on a more mixed and complicated narrative.

How to change the course of human history, David Graeber och David Wengrow

Recept på organisering från oväntat håll

Föreställ dig att alla grenar av arbetarrörelsen hade varit lokalt oberoende och medlemsstyrda: partiet, fackföreningarna, studieförbundet, folkets park, folkets hus, kooperationen, hyresgästföreningen.

Det låter kanske som en galen anarkistisk vision, men det finns faktiskt en över hundra år gammal rörelse i Sverige, med över 100 000 aktiva, som är organiserad precis så: Pingströrelsen.

Pingströrelsen är en sammanslutning av över 400 självbestämmande församlingar, som förutom att driva sina lokala samlingslokaler även arbetar med social verksamhet, gör internationellt arbete, driver utbildningsverksamhet och flera medieföretag. Församlingarna hade inte något centralorganisation förrän Pingst – fria församlingar i samverkan bildades 2001, med en samordnande, snarare än styrande roll.

Exemplet från Pingströrelsen visar att en demokratiskt och decentraliserad organisation både kan överleva långsiktigt och skapa stor mångfald och initiativrikedom.

Är det här en organisationsstruktur som en ny progressiv rörelse kan kopiera?

Socialdemokraternas väg till makten som inspiration

Samtidigt som Socialdemokraterna är det parti som varje ny progressiv rörelse behöver kämpa för att ersätta, är de också dem vi kan lära mest av om politisk organisering. Hur de, trots massivt motstånd, byggde upp en rörelse som tog den politiska makten i Sverige. Hur de genomförde en rad politiska reformer, som inte bara konkret förbättrade folks liv, utan även skapade en känsla av tilltro till det gemensamma och en kultur av jämlikhet.

Folk gick inte med i den tidiga arbetarrörelsen för att “påverka” eller “göra något bra”. De ville vinna den politiska makten och skapa ett nytt samhälle och en ny typ av människa. För att nå dit förde de en kamp på flera fronter samtidigt:

  • Partiet inom det politiska systemet
  • Fackföreningarna på arbetsplatserna
  • Studieförbundet för utbildningen
  • Folkets park för kulturen
  • Folkets hus för samlingsplatser och organisering
  • Kooperativen för ekonomisk kontroll
  • Hyresgästföreningen för bostäder
  • det finns säkert fler exempel…

Väl vid makten utvecklade Ernst Wigforss en ekonomisk politik som skulle populariseras av Keynes som keynesianism och bli vägledande för välfärdsstater internationellt. Rudolf Meidner utvecklade välfärdsekonomin vidare, och skapade långsiktiga planer för att göra ekonomin demokratisk (förslaget om löntagarfonderna, vilket inte genomfördes).

Vänsterpopulism som strategi mot högerpopulism

I boken Hegemony and socialist strategy från 1985 driver Chantal Mouffe och Ernesto Laclau tesen att vi behöver formulera en vänsterpopulistisk politik för att besegra nyliberalism och högerpopulism. Det dröjde ett tag innan någon lyssnade på dem, men nu ser vi hur det receptet följs av Podemos, inspirerade av latinamerikanska partier, i Spanien och av Jean-Luc Mélenchon i Frankrike.

Genom att lägga de gamla röda flaggorna på hyllan och prata om progressiv politik på ett nytt sätt lyckas de nå mycket större väljargrupper. Avgörande för Podemos, i ett land med utbredd politisk korruption, har också varit att visa på ett annat sätt att göra politik: med transparens och deltagande demokrati.

De nya vänsterpartierna skiljer sig taktiskt från andra vänster- och miljöpartier genom att de har en strategi för att vinna val, och på vägen dit inte falla för frestelsen att bli stödpartier åt socialdemokratin.

Grekiska Syriza var de som bevisade både möjligheterna och begränsningarna med ett nationellt vänsterpopulistiskt parti. Socialdemokraternas oförmåga att hantera den ekonomiska krisen öppnade vägen för att Syriza kunde vinna valet 2014, men de blev totalt utmanövrerade av EU-byråkratin och är oförmögna att föra en progressiv politik.

Efter den första euforin börjar Podemos också få problem med sin trovärdighet. De har svårigheter att kombinera ett karismatiskt och medialt ledarskap med gräsrotsdemokrati, och de har fastnat i växten på 20%, som tredje största parti.

Den största framgången för progressiva rörelser i Europa har istället skett på stadsnivå i Spanien med den “municipalistiska” rörelsen. Lokala progressiva partier regerar sedan 2015 i städerna Madrid, Barcelona, Valencia, A Coruña, Zaragoza och Cádiz. De lokala partierna har anknytning till Podemos på riksnivå, men är självbestämmande och grundade i lokala sociala rörelser. Det ger dem en större förankring hos väljarna, bättre lokalkännedom och större möjligheter till intern demokrati, än det nationella Podemos.

Socialdemokratins sönderfall och svårigheten att bygga något nytt

The crisis consists precisely in the fact that the old is dying and the new cannot be born; in this interregnum a great variety of morbid symptoms appear.

Antonio Gramsci. Prison Notebooks Volume II, Notebook 3, 1930

Den europeiska socialdemokratins sönderfall efter dess oförmåga att stå upp mot nyliberalismen är ett internationellt nederlag. I Grekland, som har en annan ekonomisk ställning, ledde det till en plötslig kollaps av partiet. I Storbritannien kämpar partiets gamla elit mot en ny rörelse inom Labour. I Spanien och Tyskland ligger de runt 20% och famlar efter olika koalitioner för att kunna regera, vilket verkar vara den väg som de svenska socialdemokraterna kommer att gå.

Utvecklingen för svenska socialdemokraterna är ett utdraget nederlag: 1991 var första gången sedan 1928 som de fick mindre än 40% av rösterna. De senaste två valen (2010 och 2014) har de med 31% av rösterna sitt minsta stöd sedan 1911, då långt ifrån alla hade rösträtt.

I ett land med en traditionellt exceptionellt stark arbetarrörelse verkar det vara extra svårt att formulera nya politiska perspektiv. Socialdemokratin har haft en så totalt dominerande hegemonisk position att andra progressiva rörelser har vant sig vid att vara i utkanten av det politiska samtalet.

Lära av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och FI

Miljöpartiet hade stora ambitioner om att bli ett annorlunda politiskt parti. Men både i partiets ursprungsland Tyskland och här i Sverige har utvecklingen gått att mer och mer bli en del av etablissemanget som de hade tänkt sig att bekämpa. Det har saknats en strategi för hur de ska hantera sin egna maktposition och hur de ska förhålla sig till politiska koalitioner. Genom sin roll som stödparti har de gradvis urholkat sin egna politiska identitet i utbyte mot kortsiktiga politiska vinster.

Vänsterpartiet, som har en helt annan politisk historia än Miljöpartiet, har också ingått i tveksamma allianser, men har inte urholkat sitt budskap på samma sätt. Problemet med Vänsterpartiet är att de är ett parti som inte växer. Under 100 års tid har de haft runt 5% av rösterna. Man hade kunnat hoppas att de skulle vinna röster på att Socialdemokraterna gått åt höger, men det har de inte.

Precis som sina systerpartier i andra europeiska länder saknar de förmågan att bryta sig loss från sin marginella roll och bli ett massparti för social förändring.

Det är kanske för tidigt att säga något om Feministiskt Initiativ, men min farhåga är att de kommer att förlora sig i att precis som Miljöpartiet och Vänsterpartiet vackla mellan att vara ett marginellt oppositionsparti och ett komprometterat stödparti.

On political subcultures

Radicals tend to become radicals when we become disillusioned with aspects of the dominant culture. When we become aware of the destructive impacts of capitalism, racism, sexism, and other social systems that we see perpetuating oppression, we do not want to be part of it… However, the desire to separate ourselves from injustice can easily morph into a tendency to set ourselves apart from society in general.

Jonathan Smucker

När kommer krisen?

Det är valår, och vi har ett växande högerextremt parti som lyckas fylla det vakuum som en tynande Europeisk socialdemokrati lämnar efter sig och som gapar extra tomt i Sverige.

Vi vet från de senaste årets valkampanjer i andra länder att provokativa politiska kandidater kan använda sig av en kombination av sociala medier och överexponering i massmedia för att utmanövrera det traditionella politiska etablissemanget.

Sverigedemokraterna kommer knappast att vinna valet, men de kan definitivt skapa en politisk kris och förflytta den politiska debatten långt åt höger.

Tio år har gått sen den senaste ekonomiska krisen och om ekonomen Steve Keen har rätt står Sverige på tur, tillsammans med bland andra Kanada, Australien och Singapore för en bostadskrasch 2018.

Så utan att vara överdrivet alarmistisk finns det en viss risk att Sverige står inför en kombinerad ekonomisk och politisk kris.

Om det skulle hända skapar det ökat utrymme för politiska utmanare och drastiska lösningar, vilket – som Naomi Klein beskriver i Chockdoktrinen – ofta leder till försämringar för flertalet.

Det som ser så mörkt ut för Sverige är att de enda politiska “utmanarna” vi har är ett nyfascistiskt parti.

Än så länge saknar vi den typ av av nytänkande folkliga rörelser och partipolitiska experiment som växt fram i andra delar av Europa efter den förra ekonomiska krisen (till exempel 15M, Nuit Debout, Momentum, Syriza, Podemos, Barcelona en Comú, La France Insoumise), och som skulle kunna motverka fascism och ökade klyftor. Det är dags att fundera på hur en sådan svensk rörelse skulle kunna se ut.

The problem with people who only write books

To me, there is often something alienating about most left wing writers, be it David Harvey or Paul Mason. The analysis of the current situation can be spot on, but there is often a lack of practical ways forward. For younger people, and people who aren’t making a good living as writers or in academia, there isn’t really time to wait for the revolution to come. We need to see which the next step is, and we need to be able to take that step now. I suppose this has been marxism’s weakness since Marx: however brilliant he was at analysing capitalism, he was very vague about how ordinary people could break free from it.

If the next step forward doesn’t really involve you, but you need to give away your power to a party or wait for the historical conditions to be right or whatever, you are pretty likely to lose interest. But if you can in any way assert your own power and autonomy, however small it might be, it will empower you to keep going.

En svensk Corbyn?

Skulle en svensk Jeremy Corbyn vara möjlig, alltså en progressiv socialdemokratisk partiledare som kan reformera partiet? I det brittiska fallet skedde det genom att en rutinerad och respekterad politiker lyckades ta över partiledarposten, och hålla kvar den med hjälp av massiv organisering och stöd från sympatiserande gräsrotsmedlemmar. Det gjorde att Corbyn kunde stå emot oavbrutna attacker från media och sin egen partielit tillräckligt länge för att hinna göra en valkampanj, och visa att hans politik hade ett massivt folkligt stöd.

Skulle det kunna hända i Sverige? Det verkar otroligt. Men jag bodde i Storbritannien under Tony Blair’s regeringstid, och om någon skulle säga att Labour skulle få en folklig och progressiv partiledare om 10-15 år skulle nog ingen tro på det. En stor skillnad är att det som upplevdes som ett problem då, att tvåpartisystemet med majoritetsval i valkretsar gjorde att det inte fanns något vänsterparti att rösta på, faktiskt har blivit till en styrka nu. De progressiva har alltid haft en fot, eller åtminstone en tå, kvar i Labourpartiet. Och när tillfället till slut kom var de redo att mobilisera.

Eftersom vi inte har samma valsystem som britterna har vi ett Vänsterparti, Miljöparti och Feministiskt parti som fångar upp rösterna till vänster om Socialdemokratin. Det som verkar ge oss en större valfrihet har tyvärr bieffekterna att det utarmar Socialdemokraterna på intressanta kandidater, och samlar de progressiva rösterna i tre partier som aldrig har haft någon egen plan för att vinna ett val. Socialdemokraterna är fortfarande vårt enda förment socialistiska parti med populistiska ambitioner — och då menar jag populistisk i bemärkelsen att formulera en strategi för att vinna val.

Social Democracy revisited

As a Swedish person born in 1980, my relationship with social democracy is disillusioned, to put it mildly. Older generations have the memories of economic improvements of their daily lives, and can remember a time of optimism about future possibilities. Younger people, being brought up into neoliberalism and individualism, might look back with nostalgia and take inspiration from what social democracy once created. My generation on the other hand started out with high expectations, in one of the most equal and prosperous countries in the world, but saw it being scattered in front of our eyes in a process starting around the same year that I was born.

My personal memories of social democracy is from politicians handing out red roses to the police force who shot at fellow protesters in Gothenburg during the EU summit of 2001. It is the invasion of Afghanistan, the first war our country has been explicitly involved in since the Napoleon wars. And it is the lack of memory of who really did what, them or the conservatives, as to making a mess of the schools, railways, housing situation, immigration laws and pension system over the last thirty years.

The situation we are in now, with a former socialist party running a neoliberal economy, is sort of like a more democratic version of China: chaotic capitalism bundled with the paternalism, conformity and bureaucracy that always was the dark side of the welfare state.

So it’s hard to look beyond all this.

The way forward for progressives would be to create the exact opposite of this: rediscovering the tradition of populist social democratic reforms for the collective good, while making a clear break with the authoritarianism of both unregulated capitalism and state socialism.

Since we don’t have a Corbyn- or Sanders-like opposition within the party, and our left-wing alternatives hardly have any popular appeal nor ever had a strategy beyond being a sidekick to the lesser evil-party, there isn’t much hope for the future at the moment.

Clearly, there is a need for a new progressive populist movement, to fill the gap after the fall of Social Democracy and the collapse of neo-liberalism. So should that movement build on the social democratic movement in any way? Or should we do as the rebels of Paris in ’68 and “leave the party in the same condition as we found it” to be left as a something of the past, along with state communism?

The thing about the party, being an institution of power for about a hundred years, is that it is so much more than just a party. It is connected to the trade unions, the food and housing cooperatives, the organisation for study groups, the cultural houses and lots of other once-movement-run institutions.

At its best, it was a strong and diverse movement of cooperatives, self organised study groups, autonomous cultural and political spaces and radical trade unions, in coalition with a political force capable of articulating reforms benefiting the vast majority of the population. This is what Social democracy was at its height.

No other political force has managed to create the kind of populist hegemony around social reforms in Sweden. Their legacy is enormous. The only time the conservative party was close to becoming the largest party was when their pr-people rebranded them as “the new workers party” (and before they once again proved that they were not).

So, beside all the emotional resentment to the party and it’s recent policies, what was the movement at its best? And how can we create something with that same content, but in a different form?

Trying to think rationally about the nation state

There is this weird void in rational thinking when it comes to the state, and it really confuses me.

The far right holds a belief in the state that is somewhat religious. It’s unclear exactly what they love about it, and the affection don’t seem to be based on any rational ideas. They clearly don’t love everybody living in the particular geographic area at this given time, not even the ones who’s relatives have lived there forever. Historically they’ve also been known to mess with the nation state’s geographic borders, which really is the only thing that defines it from other states.

The conservatives and neoliberals seem to have a pretty clear idea about what the state is for: they let it do all the policing and warfare and leave the decision making to the capitalists. They also like the state to bail out crooked bankers if needed. What’s confusing about them is that they pretend to dislike the state, but really just want it do all the dirty work.

The whole spectrum of the left is confused on a much higher level: “it will fade away”, “we need to control it”, “it’s the enemy” and so on. Neither the communist/social democratic or anarchist camp ever get into any deep discussions about this (believe me, I’ve read their books).

My main question are: 1) Is the nation state a relevant tool to solve the big problems that humanity is facing right now? 2) Is it a practical entity to decide on day to day issues or administer our common wealth?

If we forget about the police and military for a while (which can and often is organised locally, regionally or internationally anyway), we’re left with the governing. I would say that decision making basically is about trying to solve common problems. The thing about common problems is that they need to be addressed on the right level. Kind of what the EU calls “subsidiarity” (“the principle that a central authority should have a subsidiary function, performing only those tasks which cannot be performed at a more local level”). It goes the other way too — you can’t solve an international problem in your local council. And geographically, it’s hard to solve a problem that happens somewhere else. In practise, this means that my city is a good place to decide about how to build our local park or how to deal with the trash, but not so good for solving the war in Syria or take international measures against climate change. That could be dealt with regionally in the Middle East (yes, that means that the US should stay out of it) or globally.

So it comes down to which entity is the right one to deal with any given problem. These entities don’t need to be geographically based, since we have ways to communicate with other people than those within shouting or horse riding distance.

So for my first question earlier, there’s the world market, climate change, global poverty and war. I would say the answer is no. These are problems on a global or at least continental level and we need to deal with them on that level. For the second question I guess it sort of depends on the issue. I might be confused about this, but I can’t really see for which particular problems the state is the exact right entity. I’m sure there are specific cases, but often it’s probably better to deal with things on a more local level.

I think this confusion has major political consequences. People feel alienated from national politics because it’s just not able to deal with things the right way. The traditional left (in a small country like mine) that still pretends it can set economic policies on a national level, will surely lose support, because people see that it’s just not working. The conservatives benefits from this, because they can still use the state for policing, but they never touch the real challenges people are facing. The far right is probably the ones taking the issues of decision making most seriously, but all they’ve got is a short term strategy of isolating each country (and being assholes to people they don’t like).

What’s lacking, especially in the left, is just some political imagination. There is no god given choice between a super strong nation state or everybody just hunting and gathering. We can organise in any shape or size, and we can’t expect one entity to solve all of humanities problems, be it the nation state, the UN or your local squat pub. But we have to be very practical about addressing some life threatening problems on the right level now, or we’re done.

The obsolete nation state

The scope of the nation state is maybe only relevant for those seeking political power. But then again, how are they going to use that power when the issues are out of their control, on a different level? The only thing left is to keep the population in control and maintain the current order, which makes party politics easy for the defendants of neo liberalism, and hard for progressive forces actually trying to change things.

Does it matter if my country formally joins NATO or not, when there are US nuclear weapons stationed all around Europe and continuous provocations against Russia could trigger a devastating war? Will it stop the war in Syria and solve the refugee situation if my country closes its borders? Will my country’s commitments to green energy reverse climate change? What happens if a country like mine tries to go against the European Central Banks austerity dogmas (we already know that).

There is certainly an element of moral obligation and decency in choosing the ”right path” as a country. Just like it does for me as an individual. And we shouldn’t be defeatist, thinking that nothing matters. But as a progressive movement you might fool yourself that you cold actually do significant change on the wrong level. When our enemies are organised on an international level, we need to challenge them on an international level.

It’s not going to be easy to set up an international movement that can seriously challenge the corporations responsible for climate change. But it might be the only realist option.

There is nothing wrong with ”us and them”

The ones who are most successfully defining enemies and drawing lines of conflict right now are the bigots, the racists and the elite.

In the meantime, the left in general, and social democracy in particular, is working for the ”common good” and are going to great lengths to build political compromises.

This leaves great sectors of the society in a state of confusion. If no one is exploiting me, why am I still unemployed, broke, depressed and feeling alienated? The closest answer always seems to be the people at the bottom: the benefit fraudulent or the immigrants; or you yourself not being good enough at job-hunting or networking.

Any political campaign aimed at changing power relations in society will have to find both who ”us” and ”them” are. This doesn’t necessarily mean throwing bricks at your antagonists, just realise that there is a reason the change you wish to see doesn’t immediately happen — there are people holding it back.