Vad ska vi göra med Skåne?

Enligt Mathias Wåg har Sverigedemokraternas framgångar sin grund, inte i storstädernas nazistiska rörelser, utan i den lantliga skånepopulismen och de lokala högerpopulistiska partier som varit aktiva där sen 80-talet.

Sverigedemokraterna har levt två liv och burit på två traditioner – en som grundade partiet och en annan som fick det att lyfta. Först har vi det postfascistiska Sverigedemokraterna, med rötterna i efterkrigstidens kvarlevor av gammelnazismen och med bas i storstadsregionerna kring Stockholm och Göteborg. Därefter det högerpopulistiska Sverigedemokraterna, med rötter i de skånska missnöjespartierna. För femton år sedan havererade det postfascistiska Sverigedemokraterna, den så kallade bunkerfalangen.
Mattias Wåg, http://guldfiske.se/2017/02/13/skanedemokraterna/

Det låter rimligt, samtidigt som skånepopulismen, som jag minns det från min uppväxt i en småstad i Skåne, växte fram parallellt med den lokala nynazistiska rörelsen.

Vi hade lokala profiler som Sven-Olle Olsson, som drev igenom en folkomröstning om flyktingmottagande i Sjöbo och islamofoben Harry Franzén som sålde vin på sin ICA-affär. Men också de årliga nazistiska kravallerna i Lund.

Göran Therborn letar efter orsaker till skånepopulismens framväxt i senaste numret av New Left Review.

What’s the matter with Scania? One major contributing factor is the region’s proximity to Denmark, with its recent currents of rowdy petty-bourgeois populism and xenophobia. Scania saw manifestations of both phenomena in the 1980s, before the Sweden Democrats’ emergence. The successful and domestically respectable Danish People’s Party has supplied a tactical model for them, though the Sweden Democrats are more conservative and possess direct neo-Nazi roots, unlike the Danish party. As a border province to the continent via the Baltic Sea, Scania is the place of entry for many immigrants (though Stockholm county has a larger proportion of foreign-born residents). It is also a very unequal region, with a number of decaying post-industrial municipalities close to areas of wealth and prosperity.
Göran Therborn, https://newleftreview.org/II/113/goran-therborn-twilight-of-swedish-social-democracy

Och i en artikel skriven vid tiden för Sverigedemokraternas genombrott i Sydsverige 2010, drar Mats Wingborg fram regionens historiska särart som en orsak till rasismen.

Historiker och etnologer har också gett andra förklaringar till de specifika politiska stämningarna i Skåne. En teori är att Skåne historiskt präglats av välmående självägande bönder som för sin överlevnad har varit mindre beroende än andra av handel med omvärlden. Sådana levnadsbetingelser skulle i sin tur främja en misstro mot främlingar.
Mats Wingborg, http://www.skanesfria.se/artikel/85274

Jag tror att både Therborn och Wingborg har rätt i att den politiska kulturen i Skåne skiljer sig från resten av landet, och är mer lik den danska. Det som glöms bort, och gör att analyser av skånsk och dansk politik kan få en lite (typiskt svensk) paternalistisk ton, är att den här politiska traditionen har två sidor.

I Skåne, liksom i Danmark, finns en starkare tradition av frihet och autonomi, på gott och ont. Konsensuskulturen, som odlats inom Socialdemokratin i resten av landet, är svagare här. Från ett rikssvenskt socialdemokratiskt perspektiv uppfattas det lätt som något entydigt negativt.

En motsvarighet till Danskt Folkeparti skulle inte överleva i Stockholm, men det skulle inte heller Christiania (jag vet att ni försökte, Kvarteret Mullvaden). Genomkommersiella Way Out West skulle aldrig bjuda in Syriska Nationalorkestern som öppningsakt mitt under brinnande krig, som den ideellt drivna Roskildefestivalen gjorde 2015.

Och när jag växte upp kom de mest aktiva antinazisterna från andra sidan sundet. I ett reportage i gammal tidning jag har från -93 beskrivs hur danska antirasister, i den då väldigt starka autonoma rörelsen, mobiliserade mot nazismen i Sverige.

Ni i Sverige har inte gjort upp med nazismen. Det hänger väl antagligen ihop med att ni aldrig var ockuperade under andra världskriget. Från den tidens motståndsrörelse har vi en tradition att bekämpa nazismen. Här i Danmark törs nazisterna inte gå ut på gatorna. De får helt enkelt stryk.
Erik Jensen i Tidningen Z nr 9/10 1993

Från 70- till 90-talet hade Danmark några av de starkaste rörelserna i Europa för självförvaltning och progressiv stadsomvandling med Christiania, BZ-rörelsen och de autonoma.

Den här traditionen tror jag är helt avgörande för att bekämpa Skånes högerpopulister. Vi kan inte använda samma mall som för resten av landet. Motståndet behöver organiseras i en regional progressiv rörelse, som tar till vara på upproriskheten, missnöjet mot centralstyre och den frihetliga strömningen i Skåne och vänder det till en positiv politisk förändring.

Om Populistiska manifestet av Greider och Linderborg

Tack Göran Greider och Åsa Linderborg för det här initiativet för att starta en diskussion om vänsterpopulism i Sverige (även om förståelsen av rasism är provocerande oinitierad). Här kommer ett par teser till.

Vi måste förändra formerna för politiken, inte bara innehållet.

För att få folk att våga tro på politisk förändring och politiskt engagemang räcker det inte att fundera på vad vi har för krav och partiprogram, vi måste förändra hur vi gör politik. Corbyn och Sanders som ni tar upp kämpar för att förändra sina respektive partier och göra dem mer medlemsstyrda. De nya lokala partier som vunnit val i Reykjavik, Madrid och Barcelona efter den ekonomiska krisen har utvecklat nya former för utökad lokal demokrati och insyn i politiken, som ett direkt svar på folks ilska över de traditionella partiernas korruption och slutenhet. Storskaliga processer för medborgardeltagande genomförs just nu också Paris, Helsingfors och Taiwan.

Politik handlar om att vinna. Vi behöver studera och lära av progressiva politiska projekt som vunnit.

Jeremy Corbyn, Bernie Sanders, Podemos och Syriza är alla intressanta exempel på mer eller mindre framgångsrika vänsterpopulistiska kampanjer, men det är på stadsnivå i Spanien som vänsterpopulistiska rörelser faktiskt har vunnit. (Syriza vann valet men förlorade mot bankerna.)
Städerna Madrid, Barcelona, Valencia, A Coruña, Zaragoza och Cádiz styrs sedan ett par år av progressiva koalitioner av sociala rörelser. Totalt bor närmare 7 miljoner människor i de sex städerna. Vi har mycket att lära av hur de organiserar sig, vilka reformer de genomför och hur de lyckas utveckla den lokala demokratin. Omedelbara lärdomar är att de både har en stark lokal förankring och en förankring i aktiva sociala rörelser.

Vi behöver skapa ett nytt språk.

Högern är bra på att uppfinna nya ord: “näringsliv” (“näring “och “liv”… kom igen), “skattetryck”, “friskolor”, “utanförskap”. Vi behöver skapa nya ord och ett nytt språk för att beskriva de grundläggande konflikterna i samhället.

Vi behöver prata om vem vår fiende är.

Bernie Sanders är väldigt konsekvent i att kritisera “miljardärerna”. Han låter sig inte distraheras av Trumps olika skandaler och han hackar aldrig på de som röstade på Trump. Han fokuserar på den riktiga fienden (eller om du föredrar att kalla det motparten, antagonisten eller något annat snällare ord): alltså de vars intressen står i direkt motsats till reformerna han vill genomföra.
Podemos pratar om “la casta” – den ekonomiska och politiska eliten. Labour om “the few”.
Om folks liv är skit, men ingen pratar om vad det beror på, vems fel det är, eller vem som tjänar på det, kommer skulden lätt falla på svaga grupper som är inom synhåll.
En vänsterpopulistisk politik behöver, som Chantal Mouffe och Ernesto Laclau beskriver i Hegemony and socialist strategy, formulera en tydlig konflikt. Det innebär att skapa ett “vi och dom”, men att till skillnad från högerpopulismen göra det utifrån en verklig intressekonflikt. Och det innebär att synliggöra och benämna dem som vi kämpar emot.

Inspiration from the past

…the most vital and creative revolutionary movements at the dawn of this new millennium – the Zapatistas of Chiapas, and Kurds of Rojava being only the most obvious examples – are those that simultaneously root themselves in a deep traditional past. Instead of imagining some primordial utopia, they can draw on a more mixed and complicated narrative.

How to change the course of human history, David Graeber och David Wengrow

On political subcultures

Radicals tend to become radicals when we become disillusioned with aspects of the dominant culture. When we become aware of the destructive impacts of capitalism, racism, sexism, and other social systems that we see perpetuating oppression, we do not want to be part of it… However, the desire to separate ourselves from injustice can easily morph into a tendency to set ourselves apart from society in general.

Jonathan Smucker