Way Out West – som om Landvetter skulle ordna festival

VIP-toalett

VIP-toalett på Way Out West

Efter en halvtimmes köande skriker någon på oss i megafon att vi ska öppna våra väskor och hålla dem framför kroppen innan vi ska kroppsvisiteras. En kompis som är diabetiker får inte ta med en morot in på området. Jag minns en tidigare festival när en höggravid kompis fick argumentera länge med vakterna för att ta med en hopfällbar pall.

Väl inne på området är de första hundra meterna någon slags företagsmässa, där ett tobaksbolag erbjuder färgglada selfies och sköna beanbags.

Festivalområdet är uppdelat i ölområden och icke-ölområden, med staket och vakter emellan. Min vän får inte ta med en halv baguette in på ölområdet där vi andra står, det är bara maten som säljs där inne som får finnas där.

Väktare tränger sig runt bland publiken, och en vakt viftar åt en tjej att inte röka en (vanlig) cigarett på en av de glesare spelningarna på eftermiddagen.

Toalettköerna är långa, bredvid de vanliga toaletterna finns en rosa VIP-toalett med röd matta för de som tecknar upp sig för ett kreditkort.

När vi väntar på att M.I.A. ska börja spela visas en slinga med reklamfilm på två enorma skärmar bredvid scenen. Jag ser Zlatan dyka ner i en swimmingpool i slow motion minst tio gånger.

Välkommen till Way Out West.

Tidigare i sommar var jag på Roskildefestivalen i Danmark. Det är en många gånger större festival som funnits betydligt längre, men med liknande bandbokningar. Roskildefestivalen drivs, till skillnad mot Way Out West, som en ideell förening. De ger allt överskott till välgörenhet. När jag var där för två år sen öppnade de med Syriska Nationalorkestern, medan ensamkommande flyktingungdomar delade ut fika till besökarna. Ett konstnärskollektiv hade byggt en VIP-lounge till burksamlarna på området.

Lokala idrottsklubbar säljer billig pasta för de som vill ha det, medan en foodcourt med olika restauranger från Köpenhamn står för den lite mer fancy maten. Det finns marknadsstånd som säljer kläder och annat, men utan en massa sponsringsgrejer och utan att ta uppmärksamhet från musikscenerna.

Jag ser knappt någon väktare eller polis på det dygnet jag är där i år. Däremot trevliga funktionärer, med en ganska avslappnad inställning till att kontrollera de som går in på området. Därmed inte sagt att festivalen inte tar säkerhet på allvar. Det finns uttänkta system och särskilda publikvärdar för att hålla koll på publiktrycket vid scenerna.

Skillnaden är att funktionärerna fokuserar på säkerhet och trevlig stämning, inte överflödiga regler för att kunna sälja mer, eller förhindra fotografering eller vad nu de olika reglerna på Way Out West är till för.

Det är sällan kontrasten mellan ideella och kommersiella evenemang blir så tydlig som i skillnaden mellan de här två festivalerna. Inramningen på Way Out West är som om Landvetters flygplats skulle ordna en fest, komplett med säkerhetskontroller och dyr öl. Roskilde bygger upp en tillfällig fristad med en känsla av frihet och välkomnande stämning. Förutom att det blir en bättre fest ger det en glimt av hur ett samhälle med mer fri kultur och mindre kommersialism skulle kunna se ut.