Sluta deppa!

Ända sedan Sverigedemokraterna gick in på den politiska scenen på allvar för fyra år sedan har det legat som en blöt filt av pessimism över progressiva människor i Sverige.

Inspirerande internationella händelser de senaste fyra åren har gått folk förbi, som Syrizas (tillfälliga) framgångar, Nuit Debout i Frankrike, Bernie Sanders-kampanjen och de växande rörelserna i USA mot rasism och för demokratisk socialism, Podemos framväxt i Spanien, de lokala progressiva partierna som tagit makten i och börjat omforma Madrid och Barcelona, Jeremy Corbyn’s gräsrotsrevolution inom Labour-partiet i Storbritannien.

Allt det här har bleknat inför den kollektiva självrannsakan som skett i Sverige: “Hur kunde vi bli som Danmark!” Det finns så klart en välgrundad rädsla som spelar in, men för många av oss i vänstern tror jag att det också handlar om en rubbad självbild. Så länge jag varit aktiv har det funnits ett starkt drag av självgodhet och förtäckt nationalism i den svenska vänstern. Vi var mot svensk vapenexport, inte internationell vapenhandel; vi var mot Öresundsbron (vem gillar Danmark, amiright?); vi var mot att Sverige skulle gå med i EU, inte för att reformera eller ersätta EU; vi var mot svenskt NATO-medlemskap, inte för ett avskaffande av NATO.

Men nu står vi där lika smutsiga, eller kanske ännu värre, än våra europeiska grannar. Vi har ett skenande problem med högerextremism som vi uppenbarligen inte kan lösa på egen hand, med våra vanliga svenska metoder, rörelser eller partier.

Det är dags för två saker:

  1. Sluta deppa! Som politiska organisatörer och aktivister måste vi kunna visa på vägar framåt och positiva exempel på samhällsförändring.
  2. Sluta med navelskåderiet! Sverige är en del av västvärlden, och västvärlden har stora problem med högerextremism just nu. Men det finns också positiva exempel, som de som jag nämnde innan, på progressiva politiska kampanjer som lyckats vända trenden och samtidigt utmana nyliberalismen och utveckla demokratin.

Way Out West – som om Landvetter skulle ordna festival

VIP-toalett

VIP-toalett på Way Out West

Efter en halvtimmes köande skriker någon på oss i megafon att vi ska öppna våra väskor och hålla dem framför kroppen innan vi ska kroppsvisiteras. En kompis som är diabetiker får inte ta med en morot in på området. Jag minns en tidigare festival när en höggravid kompis fick argumentera länge med vakterna för att ta med en hopfällbar pall.

Väl inne på området är de första hundra meterna någon slags företagsmässa, där ett tobaksbolag erbjuder färgglada selfies och sköna beanbags.

Festivalområdet är uppdelat i ölområden och icke-ölområden, med staket och vakter emellan. Min vän får inte ta med en halv baguette in på ölområdet där vi andra står, det är bara maten som säljs där inne som får finnas där.

Väktare tränger sig runt bland publiken, och en vakt viftar åt en tjej att inte röka en (vanlig) cigarett på en av de glesare spelningarna på eftermiddagen.

Toalettköerna är långa, bredvid de vanliga toaletterna finns en rosa VIP-toalett med röd matta för de som tecknar upp sig för ett kreditkort.

När vi väntar på att M.I.A. ska börja spela visas en slinga med reklamfilm på två enorma skärmar bredvid scenen. Jag ser Zlatan dyka ner i en swimmingpool i slow motion minst tio gånger.

Välkommen till Way Out West.

Tidigare i sommar var jag på Roskildefestivalen i Danmark. Det är en många gånger större festival som funnits betydligt längre, men med liknande bandbokningar. Roskildefestivalen drivs, till skillnad mot Way Out West, som en ideell förening. De ger allt överskott till välgörenhet. När jag var där för två år sen öppnade de med Syriska Nationalorkestern, medan ensamkommande flyktingungdomar delade ut fika till besökarna. Ett konstnärskollektiv hade byggt en VIP-lounge till burksamlarna på området.

Lokala idrottsklubbar säljer billig pasta för de som vill ha det, medan en foodcourt med olika restauranger från Köpenhamn står för den lite mer fancy maten. Det finns marknadsstånd som säljer kläder och annat, men utan en massa sponsringsgrejer och utan att ta uppmärksamhet från musikscenerna.

Jag ser knappt någon väktare eller polis på det dygnet jag är där i år. Däremot trevliga funktionärer, med en ganska avslappnad inställning till att kontrollera de som går in på området. Därmed inte sagt att festivalen inte tar säkerhet på allvar. Det finns uttänkta system och särskilda publikvärdar för att hålla koll på publiktrycket vid scenerna.

Skillnaden är att funktionärerna fokuserar på säkerhet och trevlig stämning, inte överflödiga regler för att kunna sälja mer, eller förhindra fotografering eller vad nu de olika reglerna på Way Out West är till för.

Det är sällan kontrasten mellan ideella och kommersiella evenemang blir så tydlig som i skillnaden mellan de här två festivalerna. Inramningen på Way Out West är som om Landvetters flygplats skulle ordna en fest, komplett med säkerhetskontroller och dyr öl. Roskilde bygger upp en tillfällig fristad med en känsla av frihet och välkomnande stämning. Förutom att det blir en bättre fest ger det en glimt av hur ett samhälle med mer fri kultur och mindre kommersialism skulle kunna se ut.

Recept på organisering från oväntat håll

Föreställ dig att alla grenar av arbetarrörelsen hade varit lokalt oberoende och medlemsstyrda: partiet, fackföreningarna, studieförbundet, folkets park, folkets hus, kooperationen, hyresgästföreningen.

Det låter kanske som en galen anarkistisk vision, men det finns faktiskt en över hundra år gammal rörelse i Sverige, med över 100 000 aktiva, som är organiserad precis så: Pingströrelsen.

Pingströrelsen är en sammanslutning av över 400 självbestämmande församlingar, som förutom att driva sina lokala samlingslokaler även arbetar med social verksamhet, gör internationellt arbete, driver utbildningsverksamhet och flera medieföretag. Församlingarna hade inte något centralorganisation förrän Pingst – fria församlingar i samverkan bildades 2001, med en samordnande, snarare än styrande roll.

Exemplet från Pingströrelsen visar att en demokratiskt och decentraliserad organisation både kan överleva långsiktigt och skapa stor mångfald och initiativrikedom.

Är det här en organisationsstruktur som en ny progressiv rörelse kan kopiera?

Socialdemokraternas väg till makten som inspiration

Samtidigt som Socialdemokraterna är det parti som varje ny progressiv rörelse behöver kämpa för att ersätta, är de också dem vi kan lära mest av om politisk organisering. Hur de, trots massivt motstånd, byggde upp en rörelse som tog den politiska makten i Sverige. Hur de genomförde en rad politiska reformer, som inte bara konkret förbättrade folks liv, utan även skapade en känsla av tilltro till det gemensamma och en kultur av jämlikhet.

Folk gick inte med i den tidiga arbetarrörelsen för att “påverka” eller “göra något bra”. De ville vinna den politiska makten och skapa ett nytt samhälle och en ny typ av människa. För att nå dit förde de en kamp på flera fronter samtidigt:

  • Partiet inom det politiska systemet
  • Fackföreningarna på arbetsplatserna
  • Studieförbundet för utbildningen
  • Folkets park för kulturen
  • Folkets hus för samlingsplatser och organisering
  • Kooperativen för ekonomisk kontroll
  • Hyresgästföreningen för bostäder
  • det finns säkert fler exempel…

Väl vid makten utvecklade Ernst Wigforss en ekonomisk politik som skulle populariseras av Keynes som keynesianism och bli vägledande för välfärdsstater internationellt. Rudolf Meidner utvecklade välfärdsekonomin vidare, och skapade långsiktiga planer för att göra ekonomin demokratisk (förslaget om löntagarfonderna, vilket inte genomfördes).

Vänsterpopulism som strategi mot högerpopulism

I boken Hegemony and socialist strategy från 1985 driver Chantal Mouffe och Ernesto Laclau tesen att vi behöver formulera en vänsterpopulistisk politik för att besegra nyliberalism och högerpopulism. Det dröjde ett tag innan någon lyssnade på dem, men nu ser vi hur det receptet följs av Podemos, inspirerade av latinamerikanska partier, i Spanien och av Jean-Luc Mélenchon i Frankrike.

Genom att lägga de gamla röda flaggorna på hyllan och prata om progressiv politik på ett nytt sätt lyckas de nå mycket större väljargrupper. Avgörande för Podemos, i ett land med utbredd politisk korruption, har också varit att visa på ett annat sätt att göra politik: med transparens och deltagande demokrati.

De nya vänsterpartierna skiljer sig taktiskt från andra vänster- och miljöpartier genom att de har en strategi för att vinna val, och på vägen dit inte falla för frestelsen att bli stödpartier åt socialdemokratin.

Grekiska Syriza var de som bevisade både möjligheterna och begränsningarna med ett nationellt vänsterpopulistiskt parti. Socialdemokraternas oförmåga att hantera den ekonomiska krisen öppnade vägen för att Syriza kunde vinna valet 2014, men de blev totalt utmanövrerade av EU-byråkratin och är oförmögna att föra en progressiv politik.

Efter den första euforin börjar Podemos också få problem med sin trovärdighet. De har svårigheter att kombinera ett karismatiskt och medialt ledarskap med gräsrotsdemokrati, och de har fastnat i växten på 20%, som tredje största parti.

Den största framgången för progressiva rörelser i Europa har istället skett på stadsnivå i Spanien med den “municipalistiska” rörelsen. Lokala progressiva partier regerar sedan 2015 i städerna Madrid, Barcelona, Valencia, A Coruña, Zaragoza och Cádiz. De lokala partierna har anknytning till Podemos på riksnivå, men är självbestämmande och grundade i lokala sociala rörelser. Det ger dem en större förankring hos väljarna, bättre lokalkännedom och större möjligheter till intern demokrati, än det nationella Podemos.

Socialdemokratins sönderfall och svårigheten att bygga något nytt

The crisis consists precisely in the fact that the old is dying and the new cannot be born; in this interregnum a great variety of morbid symptoms appear.

Antonio Gramsci. Prison Notebooks Volume II, Notebook 3, 1930

Den europeiska socialdemokratins sönderfall efter dess oförmåga att stå upp mot nyliberalismen är ett internationellt nederlag. I Grekland, som har en annan ekonomisk ställning, ledde det till en plötslig kollaps av partiet. I Storbritannien kämpar partiets gamla elit mot en ny rörelse inom Labour. I Spanien och Tyskland ligger de runt 20% och famlar efter olika koalitioner för att kunna regera, vilket verkar vara den väg som de svenska socialdemokraterna kommer att gå.

Utvecklingen för svenska socialdemokraterna är ett utdraget nederlag: 1991 var första gången sedan 1928 som de fick mindre än 40% av rösterna. De senaste två valen (2010 och 2014) har de med 31% av rösterna sitt minsta stöd sedan 1911, då långt ifrån alla hade rösträtt.

I ett land med en traditionellt exceptionellt stark arbetarrörelse verkar det vara extra svårt att formulera nya politiska perspektiv. Socialdemokratin har haft en så totalt dominerande hegemonisk position att andra progressiva rörelser har vant sig vid att vara i utkanten av det politiska samtalet.

Lära av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och FI

Miljöpartiet hade stora ambitioner om att bli ett annorlunda politiskt parti. Men både i partiets ursprungsland Tyskland och här i Sverige har utvecklingen gått att mer och mer bli en del av etablissemanget som de hade tänkt sig att bekämpa. Det har saknats en strategi för hur de ska hantera sin egna maktposition och hur de ska förhålla sig till politiska koalitioner. Genom sin roll som stödparti har de gradvis urholkat sin egna politiska identitet i utbyte mot kortsiktiga politiska vinster.

Vänsterpartiet, som har en helt annan politisk historia än Miljöpartiet, har också ingått i tveksamma allianser, men har inte urholkat sitt budskap på samma sätt. Problemet med Vänsterpartiet är att de är ett parti som inte växer. Under 100 års tid har de haft runt 5% av rösterna. Man hade kunnat hoppas att de skulle vinna röster på att Socialdemokraterna gått åt höger, men det har de inte.

Precis som sina systerpartier i andra europeiska länder saknar de förmågan att bryta sig loss från sin marginella roll och bli ett massparti för social förändring.

Det är kanske för tidigt att säga något om Feministiskt Initiativ, men min farhåga är att de kommer att förlora sig i att precis som Miljöpartiet och Vänsterpartiet vackla mellan att vara ett marginellt oppositionsparti och ett komprometterat stödparti.

Plattformskooperativ utmanar internetjättarna

Idén till plattformskooperativ kommer ur insikten att det som vid första anblicken verkade vara ett praktiskt sätt att dela tjänster, så som AirBnb och Uber, spårat ur till vad som kallas plattformskapitalism.

Via sin digitala plattformar drar företagen in enorma pengar på folks vardagliga arbete, men ger väldigt lite tillbaka, både till lokalsamhällena och de som bidrar med sina tjänster. I ett plattformskooperativ är det istället de som hyr ut sin lägenhet eller skjutsar någon som gemensamt äger verksamheten, för att på så sätt skapa lösningar som är socialt hållbara och ekonomisk lönsamma för fler.

När vi tänker på konsumentkooperativ idag, alltså företag där konsumenterna gemensamt äger företaget, är det ofta stora etablerade företag som Coop och Folksam vi tänker på, där det kan vara svårt att se den ursprungliga tanken med den typen av organisation. Men när de traditionella kooperativen bildades var det ett sätt att bryta monopol, ta tillbaka kontrollen över en orättvis prissättning och se till att vinsten från verksamheten återinvesterades i bättre utbud och tjänster.

Med plattformskooperativen har vi möjlighet att bryta liknande monopolsituationer på nätet, och garantera att vinsterna av våra små arbetsinsatser med att köra taxi eller hyra ut en lägenhet inte automatiskt hamnar i Silicon Valley.

På internet betalar vi ofta inte i form av höga priser, som när Konsum utmanade lokala livsmedelsmonopol i början av 1900-talet, utan med vår arbetsinsats och vår personliga integritet. Dagens internetföretag kan göra mångdubbelt större vinster än traditionella företag, i förhållande till hur många anställda de har. Anledningen är det arbete vi som användare gör åt dem. Varje gång vi fyller i våra personuppgifter, gillar något eller kommunicerar med andra på deras plattformar, skapar vi värdefull data som kan säljas till annonsörer.

Genom att som kooperativ driva en egen molntjänst eller plattform kan vi utnyttja alla möjligheter och fördelar med decentraliserade plattformar utan att förlora kontrollen över vinsten eller vår personliga data.

En annan anledning till att organisera sig i kooperativ är att det ger konkreta praktiska fördelar att driva en verksamhet gemensamt. Det sparar kostnader och administration, och kan göra det möjligt att gemensamt anställa specialister för vissa arbetsuppgifter. Idag är bostadsföreningar och kooperativa förskolor småskaliga exempel på kooperativ organisering. Ett intressant historiskt exempel är de frysboxföreningar som var vanliga på 50-talet. Att ha en egen frys hemma var alldeles för dyrt, men genom att gå ihop med några familjer i en ekonomisk förening och dela på en frysbox blev det tillgängligt och prisvärt.

En modern variant på frysboxföreningen skulle kunna vara att gå samman för att driva en gemensamma server, för att få tillgång till krypterade och säkra alternativ till molntjänster som Google Drive, Dropbox och Messenger. Det kan göras i en relativt liten skala, men kräver att någon med teknisk kompetens finns tillgänglig för underhåll och är (precis som frysboxarna på 50-talet) dyrt att göra var och en för sig. Det finns redan många spännande exempel på det här, som kallas “Cloud Coops” och som är något jag tror att vi kommer att få se mycket mer av, ju mer vi ser konsekvenserna av att lämna vår personliga data i händerna på tvivelaktiga företag. I Sverige finns redan föreningen Fripost som driver en mail-server som en ideell förening och håller workshops i att lämna Googles tjänster.

På webbplatsen The Internet of Ownership finns en katalog över plattformskooperativ som tillämpar principen om gemensamt ägande av digitalt drivna verksamheter inom en mängd olika områden. Där finns till exempel Stocksy, ett slags Flickr som ägs av fotograferna; Fairmondo, ett Blocket ägt av säljarna och köparna och en lista på Cloud Coops för kooperativa molntjänster.

Hur ska föreningslivet förhålla sig till Facebook?

Efter den senaste tidens avslöjanden har det blivit uppenbart att Facebook inte är ett företag som värnar om demokrati, personlig integritet eller unga personers psykiska hälsa. Så hur kan föreningslivet förhålla sig till den här teknikjätten, som vi är så beroende av för att organisera oss och nå ut till medlemmar?

Foto av Shadowsun7

Vad vi vetat sedan tidigare är att Facebook samlar in all vår användardata för att sälja riktade annonser. Det kan låta harmlöst, men har till exempel använts för att sälja annonspaket som riktar sig specifikt till psykiskt instabila tonåringar.

Det nya som kommit fram de senaste veckorna är hur den sammantagna datan från miljontals användare använts för att påverka politiska val och folkomröstningar, utan användarnas godkännande och eventuellt i strid mot lagen.

För att ge en kort sammanfattning, så samlade tvivelaktiga forskare och företag 2014 in data från 50 miljoner ovetande användare. Baserat på den informationen skapade de ett system för “psykologisk profilering”, till exempel genom kartläggning av användarnas sexuella läggning, barndoms-trauman eller etnicitet. Det systemet användes sedan för att, ofta med skrämselpropaganda, skapa riktad annonsering för Trumps valkampanj och Brexit i Storbritannien. Facebook har känt till att användardatan missbrukats, men i princip inte gjort något alls för att stoppa det.

Hur kan demokratiska föreningar, speciellt föreningar för unga personer, förhålla sig till det här? Vi vet att många föreningar är beroende av Facebook för att nå ut till nya och gamla medlemmar, för att opinionsbilda, ordna event, diskutera och organisera sig internt.

Hur skyddar vi våra medlemmars personliga data från att missbrukas av skrupellösa företag eller xenofoba politiska kampanjer?

Är det överhuvudtaget förenligt med demokratiska värderingar att använda Facebook?

I Digidem Lab arbetar vi med att hitta och rekommendera säkra digitala verktyg för organisering för föreningslivet. Säkerhet är alltid relativt, och behöver ofta vägas mot användarvänlighet, effektivitet och förmåga att nå ut till många. Även om vi föredrar kryptering, öppen källkod och decentraliserade tjänster är det inte alltid praktiskt möjligt att använda den typen av tjänster.

Det finns ändå några saker som vi tycker att alla föreningar kan börja göra redan idag

  • Gör inte era medlemmar beroende av att skapa konton hos teknikjättar som Facebook och Google, som lever på att samla in och sälja personlig data. Det är en sak om medlemmar vill använda de tjänsterna privat, men som förening bör ni inte göra det valet åt dem. Se till att det finns fler ställen än Facebook för att hålla sig uppdaterad om vad som händer i föreningen.
  • Utforska alternativa tjänster för event-organisering, diskussioner, beslutsfattande och kommunikation i föreningen, för att successivt kunna byta till tjänster som respekterar demokrati och personlig integritet.
  • Flytta diskussioner och distansmöten mellan aktiva medlemmar till andra tjänster, även om ni fortsätter att använda Facebook för att nå ut till nya medlemmar.
  • Diskutera sociala medier med era medlemmar och vad det kan få för konsekvenser att dela personlig information och politiska åsikter.

I nästa blogginlägg kommer vi att rekommendera några säkrare digitala verktyg för föreningar.

När kommer krisen?

Det är valår, och vi har ett växande högerextremt parti som lyckas fylla det vakuum som en tynande Europeisk socialdemokrati lämnar efter sig och som gapar extra tomt i Sverige.

Vi vet från de senaste årets valkampanjer i andra länder att provokativa politiska kandidater kan använda sig av en kombination av sociala medier och överexponering i massmedia för att utmanövrera det traditionella politiska etablissemanget.

Sverigedemokraterna kommer knappast att vinna valet, men de kan definitivt skapa en politisk kris och förflytta den politiska debatten långt åt höger.

Tio år har gått sen den senaste ekonomiska krisen och om ekonomen Steve Keen har rätt står Sverige på tur, tillsammans med bland andra Kanada, Australien och Singapore för en bostadskrasch 2018.

Så utan att vara överdrivet alarmistisk finns det en viss risk att Sverige står inför en kombinerad ekonomisk och politisk kris.

Om det skulle hända skapar det ökat utrymme för politiska utmanare och drastiska lösningar, vilket – som Naomi Klein beskriver i Chockdoktrinen – ofta leder till försämringar för flertalet.

Det som ser så mörkt ut för Sverige är att de enda politiska “utmanarna” vi har är ett nyfascistiskt parti.

Än så länge saknar vi den typ av av nytänkande folkliga rörelser och partipolitiska experiment som växt fram i andra delar av Europa efter den förra ekonomiska krisen (till exempel 15M, Nuit Debout, Momentum, Syriza, Podemos, Barcelona en Comú, La France Insoumise), och som skulle kunna motverka fascism och ökade klyftor. Det är dags att fundera på hur en sådan svensk rörelse skulle kunna se ut.

En svensk Corbyn?

Skulle en svensk Jeremy Corbyn vara möjlig, alltså en progressiv socialdemokratisk partiledare som kan reformera partiet? I det brittiska fallet skedde det genom att en rutinerad och respekterad politiker lyckades ta över partiledarposten, och hålla kvar den med hjälp av massiv organisering och stöd från sympatiserande gräsrotsmedlemmar. Det gjorde att Corbyn kunde stå emot oavbrutna attacker från media och sin egen partielit tillräckligt länge för att hinna göra en valkampanj, och visa att hans politik hade ett massivt folkligt stöd.

Skulle det kunna hända i Sverige? Det verkar otroligt. Men jag bodde i Storbritannien under Tony Blair’s regeringstid, och om någon skulle säga att Labour skulle få en folklig och progressiv partiledare om 10-15 år skulle nog ingen tro på det. En stor skillnad är att det som upplevdes som ett problem då, att tvåpartisystemet med majoritetsval i valkretsar gjorde att det inte fanns något vänsterparti att rösta på, faktiskt har blivit till en styrka nu. De progressiva har alltid haft en fot, eller åtminstone en tå, kvar i Labourpartiet. Och när tillfället till slut kom var de redo att mobilisera.

Eftersom vi inte har samma valsystem som britterna har vi ett Vänsterparti, Miljöparti och Feministiskt parti som fångar upp rösterna till vänster om Socialdemokratin. Det som verkar ge oss en större valfrihet har tyvärr bieffekterna att det utarmar Socialdemokraterna på intressanta kandidater, och samlar de progressiva rösterna i tre partier som aldrig har haft någon egen plan för att vinna ett val. Socialdemokraterna är fortfarande vårt enda förment socialistiska parti med populistiska ambitioner — och då menar jag populistisk i bemärkelsen att formulera en strategi för att vinna val.

Brittiska Labour har skapat en ny typ av gräsrotsaktivism med digitala tjänster

I juni är det val i Storbritannien. Labourpartiets gräsrötter har alla odds mot sig, men de har ett hemligt vapen: en sällsynt förmåga att skapa effektiva digitala kampanjverktyg.

Foto av PaulNUK

Kamp för medlemsdemokrati inom Labourpartiet

När Jeremy Corbyn nominerades som partiledarkandidat för brittiska Labourpartiet 2015 var det ingen som trodde att han skulle vinna. Stödet från de andra parlamentsledamöterna var rekordlågt, men han lyckades samla ett brett stöd från nya och gamla medlemmar i partiet och vinna stort.

Sedan dess har en maktkamp rasat mellan partiets elit och dess många medlemmar. Yrkespolitiker har sagt upp sig på löpande band i protest mot Corbyn, och försökt avsätta honom — samtidigt som nya medlemmar rasat in och alla omröstningar gett honom en överväldigande majoritet.

Digitala tjänster som en röd tråd

Något som inte syns mycket utåt, men gått som en röd tråd från partiledarvalet 2015 till den nuvarande valkampanjen är hur Corbyns supportrar utvecklat egna effektiva digitala tjänster.

Det började med en webbtjänst för att ringa och påverka medlemmar inför partiledarvalet, en enkel app som bara gjorde en sak: visade ett telefonnummer i taget, som ingen annan ringt tidigare. Med hjälp av den kunde tusentals medlemmar vara med och påverka valet, utan att det behövdes någon central organisering eller lokaler för telefonvärvning.

Därefter har Peoples Momentum, kampanjen för Corbyn inom Labourpartiet, fortsatt att spotta ur sig tjänster för gräsrotsorganisering: en samåkningstjänst för att få volontärer att åka till kritiska lokalval; en app för att maila till parlamentariker; kampanjverktyg för registrering inför valet.

Inför sitt senaste årsmöte visade Momentum även vilka möjligheter open source-tjänster öppnar för internationellt samarbete. För att hantera motioner från sina medlemmar översatte de och anpassade den webbplattform som används för medborgardemokrati i Madrid och flera andra spanska städer.

Den senaste tjänsten som utvecklats heter My Nearest Marginal och är en enkel webbtjänst för att hitta sin närmaste valkrets där det är jämnt resultat mellan Labour och Tories. Storbritannien, liksom USA, har majoritetsval i enmansvalkretsar. Det innebär att den parlamentsledamot som får majoriteten av rösterna i sin valkrets blir vald till parlamentet. Precis som i USA blir det viktigt att vinna avgörande valkretsar där resultatet står och väger.

Med My Nearest Marginal går det att se vilka aktiviteter som är planerade för varje valkrets, och enkelt organisera samåkning dit.

Effektiv strategi med små medel

Det är flera saker som gör Momentums digitala strategi så effektiv. Det är tydligt att det inte finns någon stor budget att ta av, istället förlitar de sig på enkla och tydliga tjänster som underlättar för medlemmarna. Den gamla programmerardevisen “Make each program do one thing well” märks tydligt i sättet de arbetar. Fascinerande är också hur varje tjänst lyckas distribuera ansvaret för kampanjarbetet mellan så många personer som möjligt, vilket sänker tröskeln för att engagera sig, minskar behovet för anställd personal och skapar nätverkseffekter.

Ben Soffa som utvecklade telefonappen konstaterar i en intervju 2015:

En skillnad [mellan andra kampanjer] och de som är engagerade i Jeremys kampanj, är att folk är vana vid att göra den här sortens kampanjer på en minimal budget … de andra kampanjerna har nog inte den erfarenheten.

Återstår att se hur det går i valet om två veckor. Trots att de knappat in de senaste veckorna ligger Labour fortfarande en bra bit efter regerande Tories. Gräsrotsaktivisterna i partiet har hur som helst visat på ett nytt sätt att bedriva kampanjarbete, som kan vara en inspirationskälla för partier och organisationer i andra länder som tror på aktiv medlemsdemokrati.

Var 2016 året när digitalt deltagande slog igenom?

Det råder ingen tvekan om att 2016 på många sätt var ett dystert år politiskt. Men samtidigt med förvirrade folkomröstningar, personfixerade valkampanjer och ett katastrofalt presidentval hände något annat. Sett i backspegeln kan 2016 ha varit året när nya former för demokratiskt deltagande tog steget från periferin till de stora sammanhangen.

Här är en överblick över vad som hände internationellt 2016 med exempel på användning, initiativ och aktörer inom digitala demokrativerktyg. Den här listan gjordes i november 2016 och är långt ifrån fullständig. Kommentera gärna om vi har missat något viktigt!

Exempel på hur digitala demokrativerktyg används

  • Madrid använder en öppen plattform där medborgare kan debattera, prioritera och ge policyförslag för staden.
  • Podemos, Spaniens tredje största partis, plattform “Plaza Podemos” för att skriva och behandla förslag, har 15 000 aktiva besökare per dag. De använder även apparna Agora Voting och Loomio i stor skala för att diskutera och fatta beslut.
  • Via en mobilanpassad webbapplikation går det att prenumerera på uppdateringar om beslut i Helsingfors.
  • Reykjaviks invånare kan skapa och rösta på förslag till hur stadens budget ska användas i deras närområde. Engagemang belönas med en egen digital valuta som kan användas till offentliga tjänster. 18 miljoner euro har fördelats till olika medborgarförslag sedan 2011 och plattformen används nu även i Estland.
  • Parisborna ger förslag och röstar om 5% av stadens ekonomi i världens största medborgarbudget.
  • Taiwan har framgångsrikt använt plattformen Pol.is för att diskutera en ny alkohollagstiftning, en fråga som lamslog regeringen fram tills att den började använda digitala verktyg.

Intressanta initiativ under 2016

  • Två veckors workshop för Collective Intelligence on Democracy på Prado-museet i Madrid i november.
  • EU-projektet D-CENT har hållit workshops i utveckling av digitala demokrativerktyg i Reykjavik, Helsingfors, Barcelona och Madrid.
  • Konferensen Democratic Cities i Madrid samlade forskare, politiker och aktivister från hela Europa för att utveckla demokratin på stadsnivå.
  • Konferensen Network democracy and new forms of citizen participation hölls i Rom.
  • Decentralizing Democracy on our terms hölls i Amsterdam.
  • Communs — Contribution — Nouvelle puissance publique hölls i Paris.
  • Democracy Hackathon / International Open Data Day ordnade hackathons för att utveckla digitala demokrativerktyg i bland annat Helsingfors.

Aktörer som arbetar aktivt med att utveckla digital demokrati

  • Nesta, Storbritanniens innovationsfond, stödjer och forskar på nya digitala demokratitjänster.
  • D-CENT, EU:s projekt för digital demokrati, har tagit fram flera nya verktyg och skriver studier om tillämpning.
  • Madrid stad, använder framgångsrikt digitala verktyg.
  • Barcelona kommun, använder verktyg för beslutsfattande.
  • Media Lab Prado, museet i Madrid, sponsrar och ordnar utveckling av tjänster.
  • Världsbanken, forskar och publicerar rapporter om digital demokrati.

Övriga som gör undersökningar och stödjer digital demokratiutveckling:

Citizens Foundation, Forum Virium Helsinki, Open Knowledge Foundation, Thoughtworks, Centre d’economie de la Sorbonne.

Att förstå Paradise Hotel med Hardt och Negri

Alexander D’Rosso vann förra årets säsong av dokusåpan Paradise Hotel. Han var också den första svensken som tog alla pokémons i Pokémon Go.

Uppenbarligen har D’Rosso en talang. En talang som är svårplacerad i den traditionella ekonomin och inte riktigt passar in i något politiskt system. Sovjet hade inte lyft fram honom som en mönsterarbetare. Amerikanska skolbarn kommer inte studera hans talang i klassrummen.

Men det D’Rosso gör, vad det nu är, är framgångsrikt. Och om vi förstår vad det är, får vi ett bättre grepp om hur vår ekonomi faktiskt fungerar.

Det är skillnad på kändisar och kändisar. Att ärva kändisskap och rikedom är bara att leva på andras arbete, som vilken företagsägare som helst. Men att arbeta sig till kändisskap betyder att många personer måste uppskatta eller vara intresserade av det du är bra på. Om leder till rikedom bygger inte den rikedomen på exploatering, utan säger något om vad vi kollektivt värderar. Att Zlatan är rik beror på att han är extremt skicklig på något som väldigt många människor är beredda att betala för att se. Detsamma gäller till exempel inte för prinsessan Madeleine.

Att bli framgångsrik genom att plocka pokémons och vinna dokusåpor är en lite mer diffus talang, men ändå något som bygger på den egna arbetsinsatsen. Antonio Negri och Michael Hardt beskriver en ny typ av arbete som “biopolitisk produktion” i boken Commonwealth. Det bygger på Foucaults idé om biopolitik, som inte är helt lättbegriplig. Jag kallar det hellre “reality work”. Här kommer en snabb och inte så exakt förklaring.

Reality work handlar om att skapa relationer och att skapa sig själv. D’Rosso arbetar säkert många timmar per vecka med att förbättra sin egen kropp. I Paradise Hotel behövde han jobba oavbrutet med att bygga upp rätt typer av relationer och nätverk för att komma vidare i tävlingen. En intressant sak med Paradise Hotel är nämligen att det handlar mer om att vara omtyckt och “tillföra något till gruppen” än att spela ut de andra. De som “spelar” för mycket röstas ut. Milleniegenerationens dokusåpor är mycket mer fokuserade på att bygga relationer, än äldre dokusåpor som Expedition Robinson.

Enligt Hardt och Negri är reality work centralt i den nya ekonomin, ungefär som industrialismen var central när Marx skrev Kapitalet på 1800-talet, även om den fortfarande var en ganska liten del av ekonomin. Och precis som proletariatet hade en speciell plats i industrialismen, är reality workers avgörande för den nätverksbaserade ekonomin.

Den goda nyheten är att, precis som proletärerna kunde ta över fabriker och driva dem själva, kan reality workers klara sig utan de traditionella ekonomiska strukturerna. Stämpelklockor, arbetstider, ja lönearbete över huvud taget begränsar bara deras arbete. Det är fortfarande andra som tjänar pengar på deras arbete, tv-stationer, tidningar mfl. Men ju mer de kan kontrollera sina egna kanaler, desto friare blir de. Den moderna reality workern kan skapa sig själv via Instagram eller Youtube och behöver inte gå vägen via dokusåpor, som för tio år sedan. Det skapar fortfarande vinster åt andra, men till sin natur spränger reality workers ramarna för traditionellt arbete, vilket gör dem mer och mer självständiga.