Vad ska vi göra med Skåne?

Enligt Mathias Wåg har Sverigedemokraternas framgångar sin grund, inte i storstädernas nazistiska rörelser, utan i den lantliga skånepopulismen och de lokala högerpopulistiska partier som varit aktiva där sen 80-talet.

Sverigedemokraterna har levt två liv och burit på två traditioner – en som grundade partiet och en annan som fick det att lyfta. Först har vi det postfascistiska Sverigedemokraterna, med rötterna i efterkrigstidens kvarlevor av gammelnazismen och med bas i storstadsregionerna kring Stockholm och Göteborg. Därefter det högerpopulistiska Sverigedemokraterna, med rötter i de skånska missnöjespartierna. För femton år sedan havererade det postfascistiska Sverigedemokraterna, den så kallade bunkerfalangen.
Mattias Wåg, http://guldfiske.se/2017/02/13/skanedemokraterna/

Det låter rimligt, samtidigt som skånepopulismen, som jag minns det från min uppväxt i en småstad i Skåne, växte fram parallellt med den lokala nynazistiska rörelsen.

Vi hade lokala profiler som Sven-Olle Olsson, som drev igenom en folkomröstning om flyktingmottagande i Sjöbo och islamofoben Harry Franzén som sålde vin på sin ICA-affär. Men också de årliga nazistiska kravallerna i Lund.

Göran Therborn letar efter orsaker till skånepopulismens framväxt i senaste numret av New Left Review.

What’s the matter with Scania? One major contributing factor is the region’s proximity to Denmark, with its recent currents of rowdy petty-bourgeois populism and xenophobia. Scania saw manifestations of both phenomena in the 1980s, before the Sweden Democrats’ emergence. The successful and domestically respectable Danish People’s Party has supplied a tactical model for them, though the Sweden Democrats are more conservative and possess direct neo-Nazi roots, unlike the Danish party. As a border province to the continent via the Baltic Sea, Scania is the place of entry for many immigrants (though Stockholm county has a larger proportion of foreign-born residents). It is also a very unequal region, with a number of decaying post-industrial municipalities close to areas of wealth and prosperity.
Göran Therborn, https://newleftreview.org/II/113/goran-therborn-twilight-of-swedish-social-democracy

Och i en artikel skriven vid tiden för Sverigedemokraternas genombrott i Sydsverige 2010, drar Mats Wingborg fram regionens historiska särart som en orsak till rasismen.

Historiker och etnologer har också gett andra förklaringar till de specifika politiska stämningarna i Skåne. En teori är att Skåne historiskt präglats av välmående självägande bönder som för sin överlevnad har varit mindre beroende än andra av handel med omvärlden. Sådana levnadsbetingelser skulle i sin tur främja en misstro mot främlingar.
Mats Wingborg, http://www.skanesfria.se/artikel/85274

Jag tror att både Therborn och Wingborg har rätt i att den politiska kulturen i Skåne skiljer sig från resten av landet, och är mer lik den danska. Det som glöms bort, och gör att analyser av skånsk och dansk politik kan få en lite (typiskt svensk) paternalistisk ton, är att den här politiska traditionen har två sidor.

I Skåne, liksom i Danmark, finns en starkare tradition av frihet och autonomi, på gott och ont. Konsensuskulturen, som odlats inom Socialdemokratin i resten av landet, är svagare här. Från ett rikssvenskt socialdemokratiskt perspektiv uppfattas det lätt som något entydigt negativt.

En motsvarighet till Danskt Folkeparti skulle inte överleva i Stockholm, men det skulle inte heller Christiania (jag vet att ni försökte, Kvarteret Mullvaden). Genomkommersiella Way Out West skulle aldrig bjuda in Syriska Nationalorkestern som öppningsakt mitt under brinnande krig, som den ideellt drivna Roskildefestivalen gjorde 2015.

Och när jag växte upp kom de mest aktiva antinazisterna från andra sidan sundet. I ett reportage i gammal tidning jag har från -93 beskrivs hur danska antirasister, i den då väldigt starka autonoma rörelsen, mobiliserade mot nazismen i Sverige.

Ni i Sverige har inte gjort upp med nazismen. Det hänger väl antagligen ihop med att ni aldrig var ockuperade under andra världskriget. Från den tidens motståndsrörelse har vi en tradition att bekämpa nazismen. Här i Danmark törs nazisterna inte gå ut på gatorna. De får helt enkelt stryk.
Erik Jensen i Tidningen Z nr 9/10 1993

Från 70- till 90-talet hade Danmark några av de starkaste rörelserna i Europa för självförvaltning och progressiv stadsomvandling med Christiania, BZ-rörelsen och de autonoma.

Den här traditionen tror jag är helt avgörande för att bekämpa Skånes högerpopulister. Vi kan inte använda samma mall som för resten av landet. Motståndet behöver organiseras i en regional progressiv rörelse, som tar till vara på upproriskheten, missnöjet mot centralstyre och den frihetliga strömningen i Skåne och vänder det till en positiv politisk förändring.

Om Populistiska manifestet av Greider och Linderborg

Tack Göran Greider och Åsa Linderborg för det här initiativet för att starta en diskussion om vänsterpopulism i Sverige (även om förståelsen av rasism är provocerande oinitierad). Här kommer ett par teser till.

Vi måste förändra formerna för politiken, inte bara innehållet.

För att få folk att våga tro på politisk förändring och politiskt engagemang räcker det inte att fundera på vad vi har för krav och partiprogram, vi måste förändra hur vi gör politik. Corbyn och Sanders som ni tar upp kämpar för att förändra sina respektive partier och göra dem mer medlemsstyrda. De nya lokala partier som vunnit val i Reykjavik, Madrid och Barcelona efter den ekonomiska krisen har utvecklat nya former för utökad lokal demokrati och insyn i politiken, som ett direkt svar på folks ilska över de traditionella partiernas korruption och slutenhet. Storskaliga processer för medborgardeltagande genomförs just nu också Paris, Helsingfors och Taiwan.

Politik handlar om att vinna. Vi behöver studera och lära av progressiva politiska projekt som vunnit.

Jeremy Corbyn, Bernie Sanders, Podemos och Syriza är alla intressanta exempel på mer eller mindre framgångsrika vänsterpopulistiska kampanjer, men det är på stadsnivå i Spanien som vänsterpopulistiska rörelser faktiskt har vunnit. (Syriza vann valet men förlorade mot bankerna.)
Städerna Madrid, Barcelona, Valencia, A Coruña, Zaragoza och Cádiz styrs sedan ett par år av progressiva koalitioner av sociala rörelser. Totalt bor närmare 7 miljoner människor i de sex städerna. Vi har mycket att lära av hur de organiserar sig, vilka reformer de genomför och hur de lyckas utveckla den lokala demokratin. Omedelbara lärdomar är att de både har en stark lokal förankring och en förankring i aktiva sociala rörelser.

Vi behöver skapa ett nytt språk.

Högern är bra på att uppfinna nya ord: “näringsliv” (“näring “och “liv”… kom igen), “skattetryck”, “friskolor”, “utanförskap”. Vi behöver skapa nya ord och ett nytt språk för att beskriva de grundläggande konflikterna i samhället.

Vi behöver prata om vem vår fiende är.

Bernie Sanders är väldigt konsekvent i att kritisera “miljardärerna”. Han låter sig inte distraheras av Trumps olika skandaler och han hackar aldrig på de som röstade på Trump. Han fokuserar på den riktiga fienden (eller om du föredrar att kalla det motparten, antagonisten eller något annat snällare ord): alltså de vars intressen står i direkt motsats till reformerna han vill genomföra.
Podemos pratar om “la casta” – den ekonomiska och politiska eliten. Labour om “the few”.
Om folks liv är skit, men ingen pratar om vad det beror på, vems fel det är, eller vem som tjänar på det, kommer skulden lätt falla på svaga grupper som är inom synhåll.
En vänsterpopulistisk politik behöver, som Chantal Mouffe och Ernesto Laclau beskriver i Hegemony and socialist strategy, formulera en tydlig konflikt. Det innebär att skapa ett “vi och dom”, men att till skillnad från högerpopulismen göra det utifrån en verklig intressekonflikt. Och det innebär att synliggöra och benämna dem som vi kämpar emot.

Plattformskooperativ utmanar internetjättarna

Idén till plattformskooperativ kommer ur insikten att det som vid första anblicken verkade vara ett praktiskt sätt att dela tjänster, så som AirBnb och Uber, spårat ur till vad som kallas plattformskapitalism.

Via sin digitala plattformar drar företagen in enorma pengar på folks vardagliga arbete, men ger väldigt lite tillbaka, både till lokalsamhällena och de som bidrar med sina tjänster. I ett plattformskooperativ är det istället de som hyr ut sin lägenhet eller skjutsar någon som gemensamt äger verksamheten, för att på så sätt skapa lösningar som är socialt hållbara och ekonomisk lönsamma för fler.

När vi tänker på konsumentkooperativ idag, alltså företag där konsumenterna gemensamt äger företaget, är det ofta stora etablerade företag som Coop och Folksam vi tänker på, där det kan vara svårt att se den ursprungliga tanken med den typen av organisation. Men när de traditionella kooperativen bildades var det ett sätt att bryta monopol, ta tillbaka kontrollen över en orättvis prissättning och se till att vinsten från verksamheten återinvesterades i bättre utbud och tjänster.

Med plattformskooperativen har vi möjlighet att bryta liknande monopolsituationer på nätet, och garantera att vinsterna av våra små arbetsinsatser med att köra taxi eller hyra ut en lägenhet inte automatiskt hamnar i Silicon Valley.

På internet betalar vi ofta inte i form av höga priser, som när Konsum utmanade lokala livsmedelsmonopol i början av 1900-talet, utan med vår arbetsinsats och vår personliga integritet. Dagens internetföretag kan göra mångdubbelt större vinster än traditionella företag, i förhållande till hur många anställda de har. Anledningen är det arbete vi som användare gör åt dem. Varje gång vi fyller i våra personuppgifter, gillar något eller kommunicerar med andra på deras plattformar, skapar vi värdefull data som kan säljas till annonsörer.

Genom att som kooperativ driva en egen molntjänst eller plattform kan vi utnyttja alla möjligheter och fördelar med decentraliserade plattformar utan att förlora kontrollen över vinsten eller vår personliga data.

En annan anledning till att organisera sig i kooperativ är att det ger konkreta praktiska fördelar att driva en verksamhet gemensamt. Det sparar kostnader och administration, och kan göra det möjligt att gemensamt anställa specialister för vissa arbetsuppgifter. Idag är bostadsföreningar och kooperativa förskolor småskaliga exempel på kooperativ organisering. Ett intressant historiskt exempel är de frysboxföreningar som var vanliga på 50-talet. Att ha en egen frys hemma var alldeles för dyrt, men genom att gå ihop med några familjer i en ekonomisk förening och dela på en frysbox blev det tillgängligt och prisvärt.

En modern variant på frysboxföreningen skulle kunna vara att gå samman för att driva en gemensamma server, för att få tillgång till krypterade och säkra alternativ till molntjänster som Google Drive, Dropbox och Messenger. Det kan göras i en relativt liten skala, men kräver att någon med teknisk kompetens finns tillgänglig för underhåll och är (precis som frysboxarna på 50-talet) dyrt att göra var och en för sig. Det finns redan många spännande exempel på det här, som kallas “Cloud Coops” och som är något jag tror att vi kommer att få se mycket mer av, ju mer vi ser konsekvenserna av att lämna vår personliga data i händerna på tvivelaktiga företag. I Sverige finns redan föreningen Fripost som driver en mail-server som en ideell förening och håller workshops i att lämna Googles tjänster.

På webbplatsen The Internet of Ownership finns en katalog över plattformskooperativ som tillämpar principen om gemensamt ägande av digitalt drivna verksamheter inom en mängd olika områden. Där finns till exempel Stocksy, ett slags Flickr som ägs av fotograferna; Fairmondo, ett Blocket ägt av säljarna och köparna och en lista på Cloud Coops för kooperativa molntjänster.

Hur ska föreningslivet förhålla sig till Facebook?

Efter den senaste tidens avslöjanden har det blivit uppenbart att Facebook inte är ett företag som värnar om demokrati, personlig integritet eller unga personers psykiska hälsa. Så hur kan föreningslivet förhålla sig till den här teknikjätten, som vi är så beroende av för att organisera oss och nå ut till medlemmar?

Foto av Shadowsun7

Vad vi vetat sedan tidigare är att Facebook samlar in all vår användardata för att sälja riktade annonser. Det kan låta harmlöst, men har till exempel använts för att sälja annonspaket som riktar sig specifikt till psykiskt instabila tonåringar.

Det nya som kommit fram de senaste veckorna är hur den sammantagna datan från miljontals användare använts för att påverka politiska val och folkomröstningar, utan användarnas godkännande och eventuellt i strid mot lagen.

För att ge en kort sammanfattning, så samlade tvivelaktiga forskare och företag 2014 in data från 50 miljoner ovetande användare. Baserat på den informationen skapade de ett system för “psykologisk profilering”, till exempel genom kartläggning av användarnas sexuella läggning, barndoms-trauman eller etnicitet. Det systemet användes sedan för att, ofta med skrämselpropaganda, skapa riktad annonsering för Trumps valkampanj och Brexit i Storbritannien. Facebook har känt till att användardatan missbrukats, men i princip inte gjort något alls för att stoppa det.

Hur kan demokratiska föreningar, speciellt föreningar för unga personer, förhålla sig till det här? Vi vet att många föreningar är beroende av Facebook för att nå ut till nya och gamla medlemmar, för att opinionsbilda, ordna event, diskutera och organisera sig internt.

Hur skyddar vi våra medlemmars personliga data från att missbrukas av skrupellösa företag eller xenofoba politiska kampanjer?

Är det överhuvudtaget förenligt med demokratiska värderingar att använda Facebook?

I Digidem Lab arbetar vi med att hitta och rekommendera säkra digitala verktyg för organisering för föreningslivet. Säkerhet är alltid relativt, och behöver ofta vägas mot användarvänlighet, effektivitet och förmåga att nå ut till många. Även om vi föredrar kryptering, öppen källkod och decentraliserade tjänster är det inte alltid praktiskt möjligt att använda den typen av tjänster.

Det finns ändå några saker som vi tycker att alla föreningar kan börja göra redan idag

  • Gör inte era medlemmar beroende av att skapa konton hos teknikjättar som Facebook och Google, som lever på att samla in och sälja personlig data. Det är en sak om medlemmar vill använda de tjänsterna privat, men som förening bör ni inte göra det valet åt dem. Se till att det finns fler ställen än Facebook för att hålla sig uppdaterad om vad som händer i föreningen.
  • Utforska alternativa tjänster för event-organisering, diskussioner, beslutsfattande och kommunikation i föreningen, för att successivt kunna byta till tjänster som respekterar demokrati och personlig integritet.
  • Flytta diskussioner och distansmöten mellan aktiva medlemmar till andra tjänster, även om ni fortsätter att använda Facebook för att nå ut till nya medlemmar.
  • Diskutera sociala medier med era medlemmar och vad det kan få för konsekvenser att dela personlig information och politiska åsikter.

I nästa blogginlägg kommer vi att rekommendera några säkrare digitala verktyg för föreningar.

Brittiska Labour har skapat en ny typ av gräsrotsaktivism med digitala tjänster

I juni är det val i Storbritannien. Labourpartiets gräsrötter har alla odds mot sig, men de har ett hemligt vapen: en sällsynt förmåga att skapa effektiva digitala kampanjverktyg.

Foto av PaulNUK

Kamp för medlemsdemokrati inom Labourpartiet

När Jeremy Corbyn nominerades som partiledarkandidat för brittiska Labourpartiet 2015 var det ingen som trodde att han skulle vinna. Stödet från de andra parlamentsledamöterna var rekordlågt, men han lyckades samla ett brett stöd från nya och gamla medlemmar i partiet och vinna stort.

Sedan dess har en maktkamp rasat mellan partiets elit och dess många medlemmar. Yrkespolitiker har sagt upp sig på löpande band i protest mot Corbyn, och försökt avsätta honom — samtidigt som nya medlemmar rasat in och alla omröstningar gett honom en överväldigande majoritet.

Digitala tjänster som en röd tråd

Något som inte syns mycket utåt, men gått som en röd tråd från partiledarvalet 2015 till den nuvarande valkampanjen är hur Corbyns supportrar utvecklat egna effektiva digitala tjänster.

Det började med en webbtjänst för att ringa och påverka medlemmar inför partiledarvalet, en enkel app som bara gjorde en sak: visade ett telefonnummer i taget, som ingen annan ringt tidigare. Med hjälp av den kunde tusentals medlemmar vara med och påverka valet, utan att det behövdes någon central organisering eller lokaler för telefonvärvning.

Därefter har Peoples Momentum, kampanjen för Corbyn inom Labourpartiet, fortsatt att spotta ur sig tjänster för gräsrotsorganisering: en samåkningstjänst för att få volontärer att åka till kritiska lokalval; en app för att maila till parlamentariker; kampanjverktyg för registrering inför valet.

Inför sitt senaste årsmöte visade Momentum även vilka möjligheter open source-tjänster öppnar för internationellt samarbete. För att hantera motioner från sina medlemmar översatte de och anpassade den webbplattform som används för medborgardemokrati i Madrid och flera andra spanska städer.

Den senaste tjänsten som utvecklats heter My Nearest Marginal och är en enkel webbtjänst för att hitta sin närmaste valkrets där det är jämnt resultat mellan Labour och Tories. Storbritannien, liksom USA, har majoritetsval i enmansvalkretsar. Det innebär att den parlamentsledamot som får majoriteten av rösterna i sin valkrets blir vald till parlamentet. Precis som i USA blir det viktigt att vinna avgörande valkretsar där resultatet står och väger.

Med My Nearest Marginal går det att se vilka aktiviteter som är planerade för varje valkrets, och enkelt organisera samåkning dit.

Effektiv strategi med små medel

Det är flera saker som gör Momentums digitala strategi så effektiv. Det är tydligt att det inte finns någon stor budget att ta av, istället förlitar de sig på enkla och tydliga tjänster som underlättar för medlemmarna. Den gamla programmerardevisen “Make each program do one thing well” märks tydligt i sättet de arbetar. Fascinerande är också hur varje tjänst lyckas distribuera ansvaret för kampanjarbetet mellan så många personer som möjligt, vilket sänker tröskeln för att engagera sig, minskar behovet för anställd personal och skapar nätverkseffekter.

Ben Soffa som utvecklade telefonappen konstaterar i en intervju 2015:

En skillnad [mellan andra kampanjer] och de som är engagerade i Jeremys kampanj, är att folk är vana vid att göra den här sortens kampanjer på en minimal budget … de andra kampanjerna har nog inte den erfarenheten.

Återstår att se hur det går i valet om två veckor. Trots att de knappat in de senaste veckorna ligger Labour fortfarande en bra bit efter regerande Tories. Gräsrotsaktivisterna i partiet har hur som helst visat på ett nytt sätt att bedriva kampanjarbete, som kan vara en inspirationskälla för partier och organisationer i andra länder som tror på aktiv medlemsdemokrati.

Var 2016 året när digitalt deltagande slog igenom?

Det råder ingen tvekan om att 2016 på många sätt var ett dystert år politiskt. Men samtidigt med förvirrade folkomröstningar, personfixerade valkampanjer och ett katastrofalt presidentval hände något annat. Sett i backspegeln kan 2016 ha varit året när nya former för demokratiskt deltagande tog steget från periferin till de stora sammanhangen.

Här är en överblick över vad som hände internationellt 2016 med exempel på användning, initiativ och aktörer inom digitala demokrativerktyg. Den här listan gjordes i november 2016 och är långt ifrån fullständig. Kommentera gärna om vi har missat något viktigt!

Exempel på hur digitala demokrativerktyg används

  • Madrid använder en öppen plattform där medborgare kan debattera, prioritera och ge policyförslag för staden.
  • Podemos, Spaniens tredje största partis, plattform “Plaza Podemos” för att skriva och behandla förslag, har 15 000 aktiva besökare per dag. De använder även apparna Agora Voting och Loomio i stor skala för att diskutera och fatta beslut.
  • Via en mobilanpassad webbapplikation går det att prenumerera på uppdateringar om beslut i Helsingfors.
  • Reykjaviks invånare kan skapa och rösta på förslag till hur stadens budget ska användas i deras närområde. Engagemang belönas med en egen digital valuta som kan användas till offentliga tjänster. 18 miljoner euro har fördelats till olika medborgarförslag sedan 2011 och plattformen används nu även i Estland.
  • Parisborna ger förslag och röstar om 5% av stadens ekonomi i världens största medborgarbudget.
  • Taiwan har framgångsrikt använt plattformen Pol.is för att diskutera en ny alkohollagstiftning, en fråga som lamslog regeringen fram tills att den började använda digitala verktyg.

Intressanta initiativ under 2016

  • Två veckors workshop för Collective Intelligence on Democracy på Prado-museet i Madrid i november.
  • EU-projektet D-CENT har hållit workshops i utveckling av digitala demokrativerktyg i Reykjavik, Helsingfors, Barcelona och Madrid.
  • Konferensen Democratic Cities i Madrid samlade forskare, politiker och aktivister från hela Europa för att utveckla demokratin på stadsnivå.
  • Konferensen Network democracy and new forms of citizen participation hölls i Rom.
  • Decentralizing Democracy on our terms hölls i Amsterdam.
  • Communs — Contribution — Nouvelle puissance publique hölls i Paris.
  • Democracy Hackathon / International Open Data Day ordnade hackathons för att utveckla digitala demokrativerktyg i bland annat Helsingfors.

Aktörer som arbetar aktivt med att utveckla digital demokrati

  • Nesta, Storbritanniens innovationsfond, stödjer och forskar på nya digitala demokratitjänster.
  • D-CENT, EU:s projekt för digital demokrati, har tagit fram flera nya verktyg och skriver studier om tillämpning.
  • Madrid stad, använder framgångsrikt digitala verktyg.
  • Barcelona kommun, använder verktyg för beslutsfattande.
  • Media Lab Prado, museet i Madrid, sponsrar och ordnar utveckling av tjänster.
  • Världsbanken, forskar och publicerar rapporter om digital demokrati.

Övriga som gör undersökningar och stödjer digital demokratiutveckling:

Citizens Foundation, Forum Virium Helsinki, Open Knowledge Foundation, Thoughtworks, Centre d’economie de la Sorbonne.