Vad ska vi göra med Skåne?

Enligt Mathias Wåg har Sverigedemokraternas framgångar sin grund, inte i storstädernas nazistiska rörelser, utan i den lantliga skånepopulismen och de lokala högerpopulistiska partier som varit aktiva där sen 80-talet.

Sverigedemokraterna har levt två liv och burit på två traditioner – en som grundade partiet och en annan som fick det att lyfta. Först har vi det postfascistiska Sverigedemokraterna, med rötterna i efterkrigstidens kvarlevor av gammelnazismen och med bas i storstadsregionerna kring Stockholm och Göteborg. Därefter det högerpopulistiska Sverigedemokraterna, med rötter i de skånska missnöjespartierna. För femton år sedan havererade det postfascistiska Sverigedemokraterna, den så kallade bunkerfalangen.
Mattias Wåg, http://guldfiske.se/2017/02/13/skanedemokraterna/

Det låter rimligt, samtidigt som skånepopulismen, som jag minns det från min uppväxt i en småstad i Skåne, växte fram parallellt med den lokala nynazistiska rörelsen.

Vi hade lokala profiler som Sven-Olle Olsson, som drev igenom en folkomröstning om flyktingmottagande i Sjöbo och islamofoben Harry Franzén som sålde vin på sin ICA-affär. Men också de årliga nazistiska kravallerna i Lund.

Göran Therborn letar efter orsaker till skånepopulismens framväxt i senaste numret av New Left Review.

What’s the matter with Scania? One major contributing factor is the region’s proximity to Denmark, with its recent currents of rowdy petty-bourgeois populism and xenophobia. Scania saw manifestations of both phenomena in the 1980s, before the Sweden Democrats’ emergence. The successful and domestically respectable Danish People’s Party has supplied a tactical model for them, though the Sweden Democrats are more conservative and possess direct neo-Nazi roots, unlike the Danish party. As a border province to the continent via the Baltic Sea, Scania is the place of entry for many immigrants (though Stockholm county has a larger proportion of foreign-born residents). It is also a very unequal region, with a number of decaying post-industrial municipalities close to areas of wealth and prosperity.
Göran Therborn, https://newleftreview.org/II/113/goran-therborn-twilight-of-swedish-social-democracy

Och i en artikel skriven vid tiden för Sverigedemokraternas genombrott i Sydsverige 2010, drar Mats Wingborg fram regionens historiska särart som en orsak till rasismen.

Historiker och etnologer har också gett andra förklaringar till de specifika politiska stämningarna i Skåne. En teori är att Skåne historiskt präglats av välmående självägande bönder som för sin överlevnad har varit mindre beroende än andra av handel med omvärlden. Sådana levnadsbetingelser skulle i sin tur främja en misstro mot främlingar.
Mats Wingborg, http://www.skanesfria.se/artikel/85274

Jag tror att både Therborn och Wingborg har rätt i att den politiska kulturen i Skåne skiljer sig från resten av landet, och är mer lik den danska. Det som glöms bort, och gör att analyser av skånsk och dansk politik kan få en lite (typiskt svensk) paternalistisk ton, är att den här politiska traditionen har två sidor.

I Skåne, liksom i Danmark, finns en starkare tradition av frihet och autonomi, på gott och ont. Konsensuskulturen, som odlats inom Socialdemokratin i resten av landet, är svagare här. Från ett rikssvenskt socialdemokratiskt perspektiv uppfattas det lätt som något entydigt negativt.

En motsvarighet till Danskt Folkeparti skulle inte överleva i Stockholm, men det skulle inte heller Christiania (jag vet att ni försökte, Kvarteret Mullvaden). Genomkommersiella Way Out West skulle aldrig bjuda in Syriska Nationalorkestern som öppningsakt mitt under brinnande krig, som den ideellt drivna Roskildefestivalen gjorde 2015.

Och när jag växte upp kom de mest aktiva antinazisterna från andra sidan sundet. I ett reportage i gammal tidning jag har från -93 beskrivs hur danska antirasister, i den då väldigt starka autonoma rörelsen, mobiliserade mot nazismen i Sverige.

Ni i Sverige har inte gjort upp med nazismen. Det hänger väl antagligen ihop med att ni aldrig var ockuperade under andra världskriget. Från den tidens motståndsrörelse har vi en tradition att bekämpa nazismen. Här i Danmark törs nazisterna inte gå ut på gatorna. De får helt enkelt stryk.
Erik Jensen i Tidningen Z nr 9/10 1993

Från 70- till 90-talet hade Danmark några av de starkaste rörelserna i Europa för självförvaltning och progressiv stadsomvandling med Christiania, BZ-rörelsen och de autonoma.

Den här traditionen tror jag är helt avgörande för att bekämpa Skånes högerpopulister. Vi kan inte använda samma mall som för resten av landet. Motståndet behöver organiseras i en regional progressiv rörelse, som tar till vara på upproriskheten, missnöjet mot centralstyre och den frihetliga strömningen i Skåne och vänder det till en positiv politisk förändring.

Sluta deppa!

Ända sedan Sverigedemokraterna gick in på den politiska scenen på allvar för fyra år sedan har det legat som en blöt filt av pessimism över progressiva människor i Sverige.

Inspirerande internationella händelser de senaste fyra åren har gått folk förbi, som Syrizas (tillfälliga) framgångar, Nuit Debout i Frankrike, Bernie Sanders-kampanjen och de växande rörelserna i USA mot rasism och för demokratisk socialism, Podemos framväxt i Spanien, de lokala progressiva partierna som tagit makten i och börjat omforma Madrid och Barcelona, Jeremy Corbyn’s gräsrotsrevolution inom Labour-partiet i Storbritannien.

Allt det här har bleknat inför den kollektiva självrannsakan som skett i Sverige: “Hur kunde vi bli som Danmark!” Det finns så klart en välgrundad rädsla som spelar in, men för många av oss i vänstern tror jag att det också handlar om en rubbad självbild. Så länge jag varit aktiv har det funnits ett starkt drag av självgodhet och förtäckt nationalism i den svenska vänstern. Vi var mot svensk vapenexport, inte internationell vapenhandel; vi var mot Öresundsbron (vem gillar Danmark, amiright?); vi var mot att Sverige skulle gå med i EU, inte för att reformera eller ersätta EU; vi var mot svenskt NATO-medlemskap, inte för ett avskaffande av NATO.

Men nu står vi där lika smutsiga, eller kanske ännu värre, än våra europeiska grannar. Vi har ett skenande problem med högerextremism som vi uppenbarligen inte kan lösa på egen hand, med våra vanliga svenska metoder, rörelser eller partier.

Det är dags för två saker:

  1. Sluta deppa! Som politiska organisatörer och aktivister måste vi kunna visa på vägar framåt och positiva exempel på samhällsförändring.
  2. Sluta med navelskåderiet! Sverige är en del av västvärlden, och västvärlden har stora problem med högerextremism just nu. Men det finns också positiva exempel, som de som jag nämnde innan, på progressiva politiska kampanjer som lyckats vända trenden och samtidigt utmana nyliberalismen och utveckla demokratin.

När kommer krisen?

Det är valår, och vi har ett växande högerextremt parti som lyckas fylla det vakuum som en tynande Europeisk socialdemokrati lämnar efter sig och som gapar extra tomt i Sverige.

Vi vet från de senaste årets valkampanjer i andra länder att provokativa politiska kandidater kan använda sig av en kombination av sociala medier och överexponering i massmedia för att utmanövrera det traditionella politiska etablissemanget.

Sverigedemokraterna kommer knappast att vinna valet, men de kan definitivt skapa en politisk kris och förflytta den politiska debatten långt åt höger.

Tio år har gått sen den senaste ekonomiska krisen och om ekonomen Steve Keen har rätt står Sverige på tur, tillsammans med bland andra Kanada, Australien och Singapore för en bostadskrasch 2018.

Så utan att vara överdrivet alarmistisk finns det en viss risk att Sverige står inför en kombinerad ekonomisk och politisk kris.

Om det skulle hända skapar det ökat utrymme för politiska utmanare och drastiska lösningar, vilket – som Naomi Klein beskriver i Chockdoktrinen – ofta leder till försämringar för flertalet.

Det som ser så mörkt ut för Sverige är att de enda politiska “utmanarna” vi har är ett nyfascistiskt parti.

Än så länge saknar vi den typ av av nytänkande folkliga rörelser och partipolitiska experiment som växt fram i andra delar av Europa efter den förra ekonomiska krisen (till exempel 15M, Nuit Debout, Momentum, Syriza, Podemos, Barcelona en Comú, La France Insoumise), och som skulle kunna motverka fascism och ökade klyftor. Det är dags att fundera på hur en sådan svensk rörelse skulle kunna se ut.