Sluta deppa!

Ända sedan Sverigedemokraterna gick in på den politiska scenen på allvar för fyra år sedan har det legat som en blöt filt av pessimism över progressiva människor i Sverige.

Inspirerande internationella händelser de senaste fyra åren har gått folk förbi, som Syrizas (tillfälliga) framgångar, Nuit Debout i Frankrike, Bernie Sanders-kampanjen och de växande rörelserna i USA mot rasism och för demokratisk socialism, Podemos framväxt i Spanien, de lokala progressiva partierna som tagit makten i och börjat omforma Madrid och Barcelona, Jeremy Corbyn’s gräsrotsrevolution inom Labour-partiet i Storbritannien.

Allt det här har bleknat inför den kollektiva självrannsakan som skett i Sverige: “Hur kunde vi bli som Danmark!” Det finns så klart en välgrundad rädsla som spelar in, men för många av oss i vänstern tror jag att det också handlar om en rubbad självbild. Så länge jag varit aktiv har det funnits ett starkt drag av självgodhet och förtäckt nationalism i den svenska vänstern. Vi var mot svensk vapenexport, inte internationell vapenhandel; vi var mot Öresundsbron (vem gillar Danmark, amiright?); vi var mot att Sverige skulle gå med i EU, inte för att reformera eller ersätta EU; vi var mot svenskt NATO-medlemskap, inte för ett avskaffande av NATO.

Men nu står vi där lika smutsiga, eller kanske ännu värre, än våra europeiska grannar. Vi har ett skenande problem med högerextremism som vi uppenbarligen inte kan lösa på egen hand, med våra vanliga svenska metoder, rörelser eller partier.

Det är dags för två saker:

  1. Sluta deppa! Som politiska organisatörer och aktivister måste vi kunna visa på vägar framåt och positiva exempel på samhällsförändring.
  2. Sluta med navelskåderiet! Sverige är en del av västvärlden, och västvärlden har stora problem med högerextremism just nu. Men det finns också positiva exempel, som de som jag nämnde innan, på progressiva politiska kampanjer som lyckats vända trenden och samtidigt utmana nyliberalismen och utveckla demokratin.

What if’s about parliamentarianism

My current job for an organisation promoting new methods and tools for participation puts me in a lot of discussions about possible risks of doing new kinds of democratic processes, like participatory budgets, citizen’s proposals etcetera. Most of the objections start with a “what if…?”: “What if racist proposals win?” “What if people don’t have sufficient knowledge to make decisions?” “What if someone manages to vote twice on the digital platform?” And in almost all of the cases, those objections are not based on experiences or empirical studies, but are just worries about something new and unknown.

There is a lot of fear of new methods of participation, not just from the politicians or civil servants that might feel directly threatened by a deeper democracy, but also from people from the right to left who feel insecure by the prospect of letting “anyone” join in on the decision making.

The democratic experiment of parliamentarianism with one vote per person, that we have tried out for roughly a hundred years now, works tremendously well compared to what we had before, but it’s certainly not perfect. I would like to raise more questions about the possible democratic flaws of this current system, and keep a much more open mind to the possibilities that new methods can present. Here are a few of my “what if’s” about the current system of parliamentarianism.

  • What if the person you voted for change her/his political views during her/his four years in parliament?
  • what if you change your own views during those four years?
  • What if you really agree with one party on some issues but not on other issues?
  • What if you don’t agree with any of the political parties?
  • What if the politicians standing for election don’t represent the demographics of the population, when it comes to for example gender, age, class or ethnicity?
  • What if the professional politicians become distanced from the lives of their voters?
  • What if the politicians start representing their own interests instead of their voters?
  • What if the politicians don’t keep their promises from the election campaigns?
  • What if there are issues that the national parlament can’t control, like the international economy?
  • What if a lot of the actual decision making is made not by politicians, but unelected civil servants?
  • What if the election campaigns starts to be more about personal traits than political issues?
  • What if media starts favouring certain political parties or candidates and misrepresents others?
  • What if the political parties with the most economic resources have the best chance of winning?
  • What if established political parties have advantages over new and emerging ones?
  • What if the political parties lose a lot of their members, are they still representative of people’s opinions?
  • What if playing on people’s fear and xenophobia are used as a way of gaining votes?
  • What if the election programmes are written by a small group of people within the parties, not the actual voters?
  • What if the job as a politician attracts people more interested in power than serving the people?

Socialdemokraternas väg till makten som inspiration

Samtidigt som Socialdemokraterna är det parti som varje ny progressiv rörelse behöver kämpa för att ersätta, är de också dem vi kan lära mest av om politisk organisering. Hur de, trots massivt motstånd, byggde upp en rörelse som tog den politiska makten i Sverige. Hur de genomförde en rad politiska reformer, som inte bara konkret förbättrade folks liv, utan även skapade en känsla av tilltro till det gemensamma och en kultur av jämlikhet.

Folk gick inte med i den tidiga arbetarrörelsen för att “påverka” eller “göra något bra”. De ville vinna den politiska makten och skapa ett nytt samhälle och en ny typ av människa. För att nå dit förde de en kamp på flera fronter samtidigt:

  • Partiet inom det politiska systemet
  • Fackföreningarna på arbetsplatserna
  • Studieförbundet för utbildningen
  • Folkets park för kulturen
  • Folkets hus för samlingsplatser och organisering
  • Kooperativen för ekonomisk kontroll
  • Hyresgästföreningen för bostäder
  • det finns säkert fler exempel…

Väl vid makten utvecklade Ernst Wigforss en ekonomisk politik som skulle populariseras av Keynes som keynesianism och bli vägledande för välfärdsstater internationellt. Rudolf Meidner utvecklade välfärdsekonomin vidare, och skapade långsiktiga planer för att göra ekonomin demokratisk (förslaget om löntagarfonderna, vilket inte genomfördes).

Vänsterpopulism som strategi mot högerpopulism

I boken Hegemony and socialist strategy från 1985 driver Chantal Mouffe och Ernesto Laclau tesen att vi behöver formulera en vänsterpopulistisk politik för att besegra nyliberalism och högerpopulism. Det dröjde ett tag innan någon lyssnade på dem, men nu ser vi hur det receptet följs av Podemos, inspirerade av latinamerikanska partier, i Spanien och av Jean-Luc Mélenchon i Frankrike.

Genom att lägga de gamla röda flaggorna på hyllan och prata om progressiv politik på ett nytt sätt lyckas de nå mycket större väljargrupper. Avgörande för Podemos, i ett land med utbredd politisk korruption, har också varit att visa på ett annat sätt att göra politik: med transparens och deltagande demokrati.

De nya vänsterpartierna skiljer sig taktiskt från andra vänster- och miljöpartier genom att de har en strategi för att vinna val, och på vägen dit inte falla för frestelsen att bli stödpartier åt socialdemokratin.

Grekiska Syriza var de som bevisade både möjligheterna och begränsningarna med ett nationellt vänsterpopulistiskt parti. Socialdemokraternas oförmåga att hantera den ekonomiska krisen öppnade vägen för att Syriza kunde vinna valet 2014, men de blev totalt utmanövrerade av EU-byråkratin och är oförmögna att föra en progressiv politik.

Efter den första euforin börjar Podemos också få problem med sin trovärdighet. De har svårigheter att kombinera ett karismatiskt och medialt ledarskap med gräsrotsdemokrati, och de har fastnat i växten på 20%, som tredje största parti.

Den största framgången för progressiva rörelser i Europa har istället skett på stadsnivå i Spanien med den “municipalistiska” rörelsen. Lokala progressiva partier regerar sedan 2015 i städerna Madrid, Barcelona, Valencia, A Coruña, Zaragoza och Cádiz. De lokala partierna har anknytning till Podemos på riksnivå, men är självbestämmande och grundade i lokala sociala rörelser. Det ger dem en större förankring hos väljarna, bättre lokalkännedom och större möjligheter till intern demokrati, än det nationella Podemos.

Socialdemokratins sönderfall och svårigheten att bygga något nytt

The crisis consists precisely in the fact that the old is dying and the new cannot be born; in this interregnum a great variety of morbid symptoms appear.

Antonio Gramsci. Prison Notebooks Volume II, Notebook 3, 1930

Den europeiska socialdemokratins sönderfall efter dess oförmåga att stå upp mot nyliberalismen är ett internationellt nederlag. I Grekland, som har en annan ekonomisk ställning, ledde det till en plötslig kollaps av partiet. I Storbritannien kämpar partiets gamla elit mot en ny rörelse inom Labour. I Spanien och Tyskland ligger de runt 20% och famlar efter olika koalitioner för att kunna regera, vilket verkar vara den väg som de svenska socialdemokraterna kommer att gå.

Utvecklingen för svenska socialdemokraterna är ett utdraget nederlag: 1991 var första gången sedan 1928 som de fick mindre än 40% av rösterna. De senaste två valen (2010 och 2014) har de med 31% av rösterna sitt minsta stöd sedan 1911, då långt ifrån alla hade rösträtt.

I ett land med en traditionellt exceptionellt stark arbetarrörelse verkar det vara extra svårt att formulera nya politiska perspektiv. Socialdemokratin har haft en så totalt dominerande hegemonisk position att andra progressiva rörelser har vant sig vid att vara i utkanten av det politiska samtalet.

Lära av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och FI

Miljöpartiet hade stora ambitioner om att bli ett annorlunda politiskt parti. Men både i partiets ursprungsland Tyskland och här i Sverige har utvecklingen gått att mer och mer bli en del av etablissemanget som de hade tänkt sig att bekämpa. Det har saknats en strategi för hur de ska hantera sin egna maktposition och hur de ska förhålla sig till politiska koalitioner. Genom sin roll som stödparti har de gradvis urholkat sin egna politiska identitet i utbyte mot kortsiktiga politiska vinster.

Vänsterpartiet, som har en helt annan politisk historia än Miljöpartiet, har också ingått i tveksamma allianser, men har inte urholkat sitt budskap på samma sätt. Problemet med Vänsterpartiet är att de är ett parti som inte växer. Under 100 års tid har de haft runt 5% av rösterna. Man hade kunnat hoppas att de skulle vinna röster på att Socialdemokraterna gått åt höger, men det har de inte.

Precis som sina systerpartier i andra europeiska länder saknar de förmågan att bryta sig loss från sin marginella roll och bli ett massparti för social förändring.

Det är kanske för tidigt att säga något om Feministiskt Initiativ, men min farhåga är att de kommer att förlora sig i att precis som Miljöpartiet och Vänsterpartiet vackla mellan att vara ett marginellt oppositionsparti och ett komprometterat stödparti.

När kommer krisen?

Det är valår, och vi har ett växande högerextremt parti som lyckas fylla det vakuum som en tynande Europeisk socialdemokrati lämnar efter sig och som gapar extra tomt i Sverige.

Vi vet från de senaste årets valkampanjer i andra länder att provokativa politiska kandidater kan använda sig av en kombination av sociala medier och överexponering i massmedia för att utmanövrera det traditionella politiska etablissemanget.

Sverigedemokraterna kommer knappast att vinna valet, men de kan definitivt skapa en politisk kris och förflytta den politiska debatten långt åt höger.

Tio år har gått sen den senaste ekonomiska krisen och om ekonomen Steve Keen har rätt står Sverige på tur, tillsammans med bland andra Kanada, Australien och Singapore för en bostadskrasch 2018.

Så utan att vara överdrivet alarmistisk finns det en viss risk att Sverige står inför en kombinerad ekonomisk och politisk kris.

Om det skulle hända skapar det ökat utrymme för politiska utmanare och drastiska lösningar, vilket – som Naomi Klein beskriver i Chockdoktrinen – ofta leder till försämringar för flertalet.

Det som ser så mörkt ut för Sverige är att de enda politiska “utmanarna” vi har är ett nyfascistiskt parti.

Än så länge saknar vi den typ av av nytänkande folkliga rörelser och partipolitiska experiment som växt fram i andra delar av Europa efter den förra ekonomiska krisen (till exempel 15M, Nuit Debout, Momentum, Syriza, Podemos, Barcelona en Comú, La France Insoumise), och som skulle kunna motverka fascism och ökade klyftor. Det är dags att fundera på hur en sådan svensk rörelse skulle kunna se ut.

Social Democracy revisited

As a Swedish person born in 1980, my relationship with social democracy is disillusioned, to put it mildly. Older generations have the memories of economic improvements of their daily lives, and can remember a time of optimism about future possibilities. Younger people, being brought up into neoliberalism and individualism, might look back with nostalgia and take inspiration from what social democracy once created. My generation on the other hand started out with high expectations, in one of the most equal and prosperous countries in the world, but saw it being scattered in front of our eyes in a process starting around the same year that I was born.

My personal memories of social democracy is from politicians handing out red roses to the police force who shot at fellow protesters in Gothenburg during the EU summit of 2001. It is the invasion of Afghanistan, the first war our country has been explicitly involved in since the Napoleon wars. And it is the lack of memory of who really did what, them or the conservatives, as to making a mess of the schools, railways, housing situation, immigration laws and pension system over the last thirty years.

The situation we are in now, with a former socialist party running a neoliberal economy, is sort of like a more democratic version of China: chaotic capitalism bundled with the paternalism, conformity and bureaucracy that always was the dark side of the welfare state.

So it’s hard to look beyond all this.

The way forward for progressives would be to create the exact opposite of this: rediscovering the tradition of populist social democratic reforms for the collective good, while making a clear break with the authoritarianism of both unregulated capitalism and state socialism.

Since we don’t have a Corbyn- or Sanders-like opposition within the party, and our left-wing alternatives hardly have any popular appeal nor ever had a strategy beyond being a sidekick to the lesser evil-party, there isn’t much hope for the future at the moment.

Clearly, there is a need for a new progressive populist movement, to fill the gap after the fall of Social Democracy and the collapse of neo-liberalism. So should that movement build on the social democratic movement in any way? Or should we do as the rebels of Paris in ’68 and “leave the party in the same condition as we found it” to be left as a something of the past, along with state communism?

The thing about the party, being an institution of power for about a hundred years, is that it is so much more than just a party. It is connected to the trade unions, the food and housing cooperatives, the organisation for study groups, the cultural houses and lots of other once-movement-run institutions.

At its best, it was a strong and diverse movement of cooperatives, self organised study groups, autonomous cultural and political spaces and radical trade unions, in coalition with a political force capable of articulating reforms benefiting the vast majority of the population. This is what Social democracy was at its height.

No other political force has managed to create the kind of populist hegemony around social reforms in Sweden. Their legacy is enormous. The only time the conservative party was close to becoming the largest party was when their pr-people rebranded them as “the new workers party” (and before they once again proved that they were not).

So, beside all the emotional resentment to the party and it’s recent policies, what was the movement at its best? And how can we create something with that same content, but in a different form?

The obsolete nation state

The scope of the nation state is maybe only relevant for those seeking political power. But then again, how are they going to use that power when the issues are out of their control, on a different level? The only thing left is to keep the population in control and maintain the current order, which makes party politics easy for the defendants of neo liberalism, and hard for progressive forces actually trying to change things.

Does it matter if my country formally joins NATO or not, when there are US nuclear weapons stationed all around Europe and continuous provocations against Russia could trigger a devastating war? Will it stop the war in Syria and solve the refugee situation if my country closes its borders? Will my country’s commitments to green energy reverse climate change? What happens if a country like mine tries to go against the European Central Banks austerity dogmas (we already know that).

There is certainly an element of moral obligation and decency in choosing the ”right path” as a country. Just like it does for me as an individual. And we shouldn’t be defeatist, thinking that nothing matters. But as a progressive movement you might fool yourself that you cold actually do significant change on the wrong level. When our enemies are organised on an international level, we need to challenge them on an international level.

It’s not going to be easy to set up an international movement that can seriously challenge the corporations responsible for climate change. But it might be the only realist option.