What if’s about parliamentarianism

My current job for an organisation promoting new methods and tools for participation puts me in a lot of discussions about possible risks of doing new kinds of democratic processes, like participatory budgets, citizen’s proposals etcetera. Most of the objections start with a “what if…?”: “What if racist proposals win?” “What if people don’t have sufficient knowledge to make decisions?” “What if someone manages to vote twice on the digital platform?” And in almost all of the cases, those objections are not based on experiences or empirical studies, but are just worries about something new and unknown.

There is a lot of fear of new methods of participation, not just from the politicians or civil servants that might feel directly threatened by a deeper democracy, but also from people from the right to left who feel insecure by the prospect of letting “anyone” join in on the decision making.

The democratic experiment of parliamentarianism with one vote per person, that we have tried out for roughly a hundred years now, works tremendously well compared to what we had before, but it’s certainly not perfect. I would like to raise more questions about the possible democratic flaws of this current system, and keep a much more open mind to the possibilities that new methods can present. Here are a few of my “what if’s” about the current system of parliamentarianism.

  • What if the person you voted for change her/his political views during her/his four years in parliament?
  • what if you change your own views during those four years?
  • What if you really agree with one party on some issues but not on other issues?
  • What if you don’t agree with any of the political parties?
  • What if the politicians standing for election don’t represent the demographics of the population, when it comes to for example gender, age, class or ethnicity?
  • What if the professional politicians become distanced from the lives of their voters?
  • What if the politicians start representing their own interests instead of their voters?
  • What if the politicians don’t keep their promises from the election campaigns?
  • What if there are issues that the national parlament can’t control, like the international economy?
  • What if a lot of the actual decision making is made not by politicians, but unelected civil servants?
  • What if the election campaigns starts to be more about personal traits than political issues?
  • What if media starts favouring certain political parties or candidates and misrepresents others?
  • What if the political parties with the most economic resources have the best chance of winning?
  • What if established political parties have advantages over new and emerging ones?
  • What if the political parties lose a lot of their members, are they still representative of people’s opinions?
  • What if playing on people’s fear and xenophobia are used as a way of gaining votes?
  • What if the election programmes are written by a small group of people within the parties, not the actual voters?
  • What if the job as a politician attracts people more interested in power than serving the people?

Brittiska Labour har skapat en ny typ av gräsrotsaktivism med digitala tjänster

I juni är det val i Storbritannien. Labourpartiets gräsrötter har alla odds mot sig, men de har ett hemligt vapen: en sällsynt förmåga att skapa effektiva digitala kampanjverktyg.

Foto av PaulNUK

Kamp för medlemsdemokrati inom Labourpartiet

När Jeremy Corbyn nominerades som partiledarkandidat för brittiska Labourpartiet 2015 var det ingen som trodde att han skulle vinna. Stödet från de andra parlamentsledamöterna var rekordlågt, men han lyckades samla ett brett stöd från nya och gamla medlemmar i partiet och vinna stort.

Sedan dess har en maktkamp rasat mellan partiets elit och dess många medlemmar. Yrkespolitiker har sagt upp sig på löpande band i protest mot Corbyn, och försökt avsätta honom — samtidigt som nya medlemmar rasat in och alla omröstningar gett honom en överväldigande majoritet.

Digitala tjänster som en röd tråd

Något som inte syns mycket utåt, men gått som en röd tråd från partiledarvalet 2015 till den nuvarande valkampanjen är hur Corbyns supportrar utvecklat egna effektiva digitala tjänster.

Det började med en webbtjänst för att ringa och påverka medlemmar inför partiledarvalet, en enkel app som bara gjorde en sak: visade ett telefonnummer i taget, som ingen annan ringt tidigare. Med hjälp av den kunde tusentals medlemmar vara med och påverka valet, utan att det behövdes någon central organisering eller lokaler för telefonvärvning.

Därefter har Peoples Momentum, kampanjen för Corbyn inom Labourpartiet, fortsatt att spotta ur sig tjänster för gräsrotsorganisering: en samåkningstjänst för att få volontärer att åka till kritiska lokalval; en app för att maila till parlamentariker; kampanjverktyg för registrering inför valet.

Inför sitt senaste årsmöte visade Momentum även vilka möjligheter open source-tjänster öppnar för internationellt samarbete. För att hantera motioner från sina medlemmar översatte de och anpassade den webbplattform som används för medborgardemokrati i Madrid och flera andra spanska städer.

Den senaste tjänsten som utvecklats heter My Nearest Marginal och är en enkel webbtjänst för att hitta sin närmaste valkrets där det är jämnt resultat mellan Labour och Tories. Storbritannien, liksom USA, har majoritetsval i enmansvalkretsar. Det innebär att den parlamentsledamot som får majoriteten av rösterna i sin valkrets blir vald till parlamentet. Precis som i USA blir det viktigt att vinna avgörande valkretsar där resultatet står och väger.

Med My Nearest Marginal går det att se vilka aktiviteter som är planerade för varje valkrets, och enkelt organisera samåkning dit.

Effektiv strategi med små medel

Det är flera saker som gör Momentums digitala strategi så effektiv. Det är tydligt att det inte finns någon stor budget att ta av, istället förlitar de sig på enkla och tydliga tjänster som underlättar för medlemmarna. Den gamla programmerardevisen “Make each program do one thing well” märks tydligt i sättet de arbetar. Fascinerande är också hur varje tjänst lyckas distribuera ansvaret för kampanjarbetet mellan så många personer som möjligt, vilket sänker tröskeln för att engagera sig, minskar behovet för anställd personal och skapar nätverkseffekter.

Ben Soffa som utvecklade telefonappen konstaterar i en intervju 2015:

En skillnad [mellan andra kampanjer] och de som är engagerade i Jeremys kampanj, är att folk är vana vid att göra den här sortens kampanjer på en minimal budget … de andra kampanjerna har nog inte den erfarenheten.

Återstår att se hur det går i valet om två veckor. Trots att de knappat in de senaste veckorna ligger Labour fortfarande en bra bit efter regerande Tories. Gräsrotsaktivisterna i partiet har hur som helst visat på ett nytt sätt att bedriva kampanjarbete, som kan vara en inspirationskälla för partier och organisationer i andra länder som tror på aktiv medlemsdemokrati.

Why referendums don’t work

In the Colombian referendum last year, people got the options of “yes” or “no” to a thick pile of paper outlining the exact conditions for peace with the Farc guerilla. The result was even, but the no side won.

Referendums in general must be the least democratic process for decision making that you can possibly participate in (while still actually participating in a decision).

The problem is that you are not involved in the processes that should come before a decision, like defining the problems to solve and coming up with constructive solutions.

That leaves you with a decision that is not about solving peoples actual problems, but some other thing that the politicians can’t make up their mind about.

When you ask a confusing question and it’s unclear what actual problem it pretends to solve, you will get a random result. Like in the referendums in the UK or Colombia last year.

If the suggested solution was unclear to Colombian voters, the issues addressed must have been extremely confusing to UK voters.

Which problem did the people who voted for Brexit try to solve? A lot of the debate was about immigration. But “leave the EU” and “less immigration” are both suggested solutions, not actual problems. So the issues must be something else, but what were they?

Looking at the statistics, a qualified guess is that two immediate concerns for many of the no voters are a secured income and affordable housing.

… most of those not working voted to Leave. More than half of those retired on a private pension voted to leave, as did two thirds of those retired on a state pension.

Around two thirds of council and housing association tenants voted to Leave.

http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/who-voted-brexit-how-eu-8277077

When acute problems don’t get addressed in other ways, they spill over into referendums and general elections, where you at least get a chance to piss off the academic elite.

If our democratic processes were more about addressing peoples needs, and less about token participation, we would use methods for real participation and problem solving instead of confusing referendums.

Var 2016 året när digitalt deltagande slog igenom?

Det råder ingen tvekan om att 2016 på många sätt var ett dystert år politiskt. Men samtidigt med förvirrade folkomröstningar, personfixerade valkampanjer och ett katastrofalt presidentval hände något annat. Sett i backspegeln kan 2016 ha varit året när nya former för demokratiskt deltagande tog steget från periferin till de stora sammanhangen.

Här är en överblick över vad som hände internationellt 2016 med exempel på användning, initiativ och aktörer inom digitala demokrativerktyg. Den här listan gjordes i november 2016 och är långt ifrån fullständig. Kommentera gärna om vi har missat något viktigt!

Exempel på hur digitala demokrativerktyg används

  • Madrid använder en öppen plattform där medborgare kan debattera, prioritera och ge policyförslag för staden.
  • Podemos, Spaniens tredje största partis, plattform “Plaza Podemos” för att skriva och behandla förslag, har 15 000 aktiva besökare per dag. De använder även apparna Agora Voting och Loomio i stor skala för att diskutera och fatta beslut.
  • Via en mobilanpassad webbapplikation går det att prenumerera på uppdateringar om beslut i Helsingfors.
  • Reykjaviks invånare kan skapa och rösta på förslag till hur stadens budget ska användas i deras närområde. Engagemang belönas med en egen digital valuta som kan användas till offentliga tjänster. 18 miljoner euro har fördelats till olika medborgarförslag sedan 2011 och plattformen används nu även i Estland.
  • Parisborna ger förslag och röstar om 5% av stadens ekonomi i världens största medborgarbudget.
  • Taiwan har framgångsrikt använt plattformen Pol.is för att diskutera en ny alkohollagstiftning, en fråga som lamslog regeringen fram tills att den började använda digitala verktyg.

Intressanta initiativ under 2016

  • Två veckors workshop för Collective Intelligence on Democracy på Prado-museet i Madrid i november.
  • EU-projektet D-CENT har hållit workshops i utveckling av digitala demokrativerktyg i Reykjavik, Helsingfors, Barcelona och Madrid.
  • Konferensen Democratic Cities i Madrid samlade forskare, politiker och aktivister från hela Europa för att utveckla demokratin på stadsnivå.
  • Konferensen Network democracy and new forms of citizen participation hölls i Rom.
  • Decentralizing Democracy on our terms hölls i Amsterdam.
  • Communs — Contribution — Nouvelle puissance publique hölls i Paris.
  • Democracy Hackathon / International Open Data Day ordnade hackathons för att utveckla digitala demokrativerktyg i bland annat Helsingfors.

Aktörer som arbetar aktivt med att utveckla digital demokrati

  • Nesta, Storbritanniens innovationsfond, stödjer och forskar på nya digitala demokratitjänster.
  • D-CENT, EU:s projekt för digital demokrati, har tagit fram flera nya verktyg och skriver studier om tillämpning.
  • Madrid stad, använder framgångsrikt digitala verktyg.
  • Barcelona kommun, använder verktyg för beslutsfattande.
  • Media Lab Prado, museet i Madrid, sponsrar och ordnar utveckling av tjänster.
  • Världsbanken, forskar och publicerar rapporter om digital demokrati.

Övriga som gör undersökningar och stödjer digital demokratiutveckling:

Citizens Foundation, Forum Virium Helsinki, Open Knowledge Foundation, Thoughtworks, Centre d’economie de la Sorbonne.